Perspektivet transnationalism som i korthet presenterades under Migrationens världshistoria del 1 korrigerar de gamla perspektiven (framförallt assimilering och ackulturation) som bara har fokus på migrationens process i mottagarlandet. Transnationalismen innehåller bevakning inom hur migranternas nätverk sträcker sig tillbaka till sändarlandets politik, ekonomi, religion, familjeliv och vänner. Men det finns kritik mot perspektivet, här presenterat från A till D.

A)    Transnationella kontakter är inget nytt, det har funnits så länge människor migrerat, alltså nästan lika länge som den mänskliga rasen har funnits. Invandrarsvenskarna i Amerika skrev t.ex. miljontals brev hem till Sverige, alltså hade de starka solidaritetsband till sitt ursprungsland. Men självklart har transnationalismen ökat i grad med utvecklingen inom kommunikation, även kallat ”det sociala klistret”.

B)     Att ska skapa ett socialt fält som spänner över nationsgränser tar tid, energi och resurser i anspråk, som är en begränsad tillgång för alla människor. De internationella migranterna måste därför välja i stort omfång vad man ska lägga sin tid och sin energi på, politik i mottagarlandet eller i ursprungslandet t.ex. Det finns alltså gränser för transnationalism.

C)     Många gånger betraktar forskning det som att migranter befinner sig på två platser, eller i någon slags abstrakt cybervärld, något som kritiskt sett brister i vetenskaplig realism. Man lever bara i en enda fysisk miljö, något som resulterar i att engagemanget läggs så småningom i mottagarlandet.

D)    Forskningen homogeniserar migranter. Man glömmer att det finns grupperingar som påverkar graden av transnationalism som varierar i avseende mellan bl.a. klass, kön, intressen och hur länge de har bott i mottagarlandet.

Väldigt få migrationsgrupper i världen (med bl.a. kineserna som undantag) har kontakter med varandra som spänner över nationsgränser och tid. Svenskarna som residerade i Amerika hade god kontakt med sitt hemland, men nu ungefär 100 år senare eller mer vet inte många invånare i exempelvis Minnesota att deras förfäder kom från Sverige. Väldigt få kan svenska och i de amerikanska städerna Lindstrom, Wasa, Stockholm och Mora är kunskapen om svensk kultur ytterst begränsad (”Men Sverige har väl ingen tandläkarvård?”). Man samlas t.ex. på vissa dagar för att se vem som kan kasta en lutfiskatrapp längts, en tradition som knappast skulle igenkännas som något typiskt "svenskt" hemma i Sverige.  Deras svenskhet är uppfunna traditioner och har att göra med deras ”sociala invandraridentitet”, inte transnationalism.

Hypotesen att integrationsprocessen försvagas när man har starka transnationella kontakter har nyligen motbevisats. Det finns extrema exempel där marginaliserade invandrarungdomar radikaliseras av islamistiska nätverk, men det måste påminnas att detta är ytterst ovanliga företeelser, möjligen 100-200 personer i Sverige enligt polisen. För att få en mer övergripande bild behövs kunskap om majoriteten av invandrare, inte fallstudier. I Nederländerna gjordes en stor representativ studie där man kom fram till att de migranter som hade högst grad av transnationalism hade också högst grad av integration.