Nu skickar jag in min masteruppsats. Det känns lite märkligt efter att ha jobbat med den (eller i alla fall planerat den) i ett helt år. Jag började förra sommaren med att samla in tidigare forskning, och i ett halvår har jag suttit med den cirka varenda, eviga dag.

 

Även om jag har kvar min opponering i juni och alla förberedelser som det innebär, så är jag i princip färdig med min utbildning. Därför var det ytterst passande att jag skulle lyssna på Scars on Broadway idag. Det var längesedan jag gjorde det, och när jag lyssnade på den första låten Serious på deras enda album så kom jag ihåg när jag för snart fem år sedan åkte bil och lyssnade på samma album. Då var jag på väg att flytta hemifrån till Jönköping för att börja min utbildning. Och fem år senare så sitter jag i Göteborg och är färdig, helt färdig!

 

Tack och lov har jag kommit långt ifrån den personen som jag var då. Men det känns bra att kunna tänka tillbaka till mitt gamla jag och upptäcka att även om jag har utvecklats kunskapsmässigt och personlighetsmässigt, så har jag uppenbarligen inte blivit mindre fed up av världen och kan fortfarande sjunga med i Scars on Broadway's texter utan skam. Congrats till mig och min idealism som har kept me going through all these years!