Första dagen på mitt sista år på Högskolan i Jönköping (fortfarande en ytterst läskig tanke) kunde inte ha börjat bättre. Tommy Josefsson satte oss in i kursen Migration och Integration på 15 hp och berättade om den nu ökade takten och arbetsbördan. Han rekommenderade 8 h per dag, något jag tror jag ska klara, om jag bara skärper mig lite. Inget degande under denna kurs, en tanke som faktiskt ger mer aspirationer än stress. Jag ska försöka blogga om våra föreläsningar, då det både hjälper mig inför salstentan och kommande seminarier, och kanske kan intressera några av er. Plus att denna blogg har varit alldeles för IQ-befriad under lång tid nu.

Den första föreläsningen hölls av Klas Borell, proffessor i socialt arbete och sociologi. Han berättade om att kursen är tvärvetenskaplig ut i fingertopparna och dess huvudsakliga fokus är transnationell migration, något jag kommer tillbaka till. Fokus ligger också på migration inom västvärlden och Sverige. Europa har varit en utvandringskontinent från cirka 1500 talet till runt år 1960 då trenden vände, därför är vår erfarenhet av att vara en mottagarkontinent av invandrare relativt liten.

Enligt FN:s flyktingkonvention är flyktingar människor som har flytt från sina länder på grund av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk uppfattning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp, och som inte kan eller vill återvända. Men de flesta flyktingar är interna flyktingar, människor som flyr från sin stad till grannstaden eller ut på landet, men är då inte juridiska flyktingar per se. Enligt juridiken upphör man att vara migrant när man antingen får medborgarskap i ett mottagarland eller då man återvänder till sitt ursprungsland. Men även om man har uppnått ett formellt medborgarskap eller återvänt till sitt gamla hemland så är processen av integration i stort sett en kulturell och social process. Men det finns både ekonomiska och politiska skäl till att man flyr sitt land (dessa anledningar är också ofta sammanflätade i varandra då ekonomiska svårigheter ofta omfattar etniska minoriteter som i sin tur inte har stora politiska rättigheter). Det finns många olika sorters migration, bland annat permanent, temporär, successiv och återvändande migration.

Det finns fyra starka teorier inom migrationsforskning. Det gamla synsättet som nu helt övergivits är 1. Assimilering där invandraren helt avlägger sig sin gamla kultur, sitt vardagsliv och normer för att anta mottagarlandets dominanta livsstil och värderingar. 2. Ackulturation är den andra teorin som framförallt används inom psykologin och härstammar från den amerikanska psykologen John Barry. Här tillämpar invandraren grovt förenklat en av fyra tillvägagångssätt eller strategier, antingen tillämpar man integration, (bibehåller en del från sin ursprungskultur, och en del av mottagarlandets kultur, man blir en enhet med samhället man kommer till), assimilering (se beskrivning ovan), separering (överger ursprungslandets värderingar helt) eller tillsist; marginalisering (tar avstånd från både mottagarlandet och ursprungslandets kulturer). Den tredje teorin inom migrationsforskning kallas 3. Diaspora. Diaspora betyder förskingring och talar om en särskild folkgrupp som har fördrivits från sitt ursprungliga hemland, bor nu runt om i världen och har ofta en stark solidarisk längtan och ambition till att få återvända till ett specifikt territorium, såsom palestinier, judar och kurder. 4. Transnationalism är det sista perspektivet inom integration och migration och är något som jag kommer att fördjupa efter nästa föreläsning, men avser kort och gott en process där migranter i sina relationer skapar sociala fält som sträcker sig över nationsgränser.

Ofta ställs frågan: ”Varför finns det så många invandrare?”. Det finns en likhet i att fråga ”Varför skiljer sig par?”. Kanske är det intressantare att fråga sig: ”Varför håller människor ihop i ett helt liv?” Samma vändning går att applicera på invandrings-frågan; ”Varför migrerar inte människor?”. Bara 3% av världens befolkning är, eller har en bakgrund som migranter. Ändå är världen fylld av betydande orättvisor och politiska ojämlikheter där 35-40% lever under vad som kan beskrivas som totalitära regimer utan demokratiska fri och rättigheter. Vi kan bara tänka oss varför vi själva inte flyttar inom EU där vi har alla rättigheter vi kan önska oss. Det handlar om trögheter som håller oss kvar, som språksvårigheter, sociala nätverk, kulturkrockar, bekvämlighet i hemlandet etc. Väldigt få flyttar även utanför sin region i Sverige, fast vi har samma kultur och språk, så bekväma är vi i vår trygghetszon att vi inte vill uppleva kulturchocken som skulle komma utav att flytta till Tidaholm.