Plötsligt hördes något bakom henne. Hon snurrade runt hastigt. Ur skuggorna steg en man fram. Hans hy var solbränd, hans rynkor runt ögonen djupa och hans svarta hår uppsatt i en hästsvans. Han gick upprätt och långsamt, hans armar dinglade vid hans sidor. Han log lätt och tittade på Aki rätt i ögonen. Hon fick en känsla av att denna man var speciell, inte bara på det där konstiga, läskiga sättet som hon alltid uppfattat förut, utan som att han var viktig. Viktigare än andra.

”Godkväll.” var hans ord. Han stannade en bit ifrån henne. Aki släppte ned sina armar från att ha stått och frusit. Kylan och regnet märktes inte längre. Nu var det bara hon och han. Ett möte som kanske kunde avslöja allt det hon undrade över.

”Hej. Jag heter Aki.” svarade hon.

”Jag vet.” sa han långsamt och log bredare, men hans läppar var fortfarande stängda. Aki fick rakt på sak.

”Cortez, jag fick höra av en vän att jag var tvungen att hitta er. Jag vet inte varför, men du kanske känner honom? Han kallas Mahin.”

”Sen.” sa Cortez kort.

”Va?” frågade Aki förvirrat.

”Vi pratar om det sen.” Cortez kanske var lika konstig som han verkade, hans närvaro gjorde henne nervös, hon kände plötsligt regnets kyla mot sin hud igen.

”Det är ett härligt väder vi har.” Cortez vände upp ansiktet mot skyn, stängde ögonen och lät vattendropparna rinna nedför hans ansikte. Aki undrade om han frös lika mycket som hon gjorde, han hade bara en kortärmad tröja på sig. ”Gillar du varmt eller kallt väder, Aki?” Aki tvekade, vart var det här samtalet på väg? Hon bestämde sig att svara på hans fråga, kanske skulle han svara på hennes.

”Jag gillar när det blåser.” svarade hon ärligt. Cortez böjde ned huvudet igen och gick ett steg närmare. Hans bruna ögon fästes vid hennes.

”Ja, vinden ger mycket. Själv gillar jag när det regnar, det är alldeles för varmt här i Venice.” Aki svarade inte. Cortez lade huvudet på sned. ”Du besväras av mardrömmar.”