Jag är så rädd för döden. Jag tänker ofta på att när (om) jag blir gammal, och jag ligger där, ensam. Har panik. "Nu är det snart slut, kanske en månad tills jag slutar existera. Tills jag slutar uppleva saker. jag kommer aldrig se eller känna något igen. Aldrig le igen." Det är så sjukt att jag kommer att uppleva det. Jag kommer att vara i samma kropp och ligga där. Ligga där såsom jag ligger ned när jag ska sova. Se mina händer och min kropp. Känna mitt bakhuvud lutat mot kudden. Skillnaden kommer vara att min tid snart är slut. Så mycket närmare slutet.

Jag hoppas jag kommer vara sådär lugn som pappa är. När han blev yr en gång tänkte han bara "Är det dags nu?" och log. Jag hoppas att jag hittar det där lugnet. Jag önskar att jag bara får se något såpass övernaturligt att jag verkligen inte kan förklara det och sedan veta att det finns en fortsättning. Åh, vad jag vill det.

Å andra sidan, det är klart att jag är rädd nu när jag är så ung. Det betyder bara att jag har något som jag är rädd för att förlora. Och varför ska jag oroa mig för den dagen och den ångesten nu? Den kanske inte ens finns där, kanske är jag bara likgiltig till det då.

Men fortfarande, att sluta finnas skrämmer mig något så enormt.