Sooner or later I have to write about the end... Jag har inte reflekterat än. På allt det underbara jag har varit med om. Om leenden som möter en när man går igenom korridorer. Kramar från alla håll, glädjetjut i en hög på ett becksvart golv.
Dansstudions speglar. Utpumpade människor som skrattar åt hur svettiga dom är. Rädslan att DansEva ska gå förbi en under stretchningen.
Välförtjänta timmar av FIKA och babbel i mun på varandra. "Esteter kan aldrig hålla tyst och vill alltid stå i centrum."
Promenader i ett led i snön. Vad händer när vi går igenom Alhagen? Det vet ni: Slagsmål, baby. Alltid, hur kan man låta bli?
Att kasta oss ut tillsammans. Att växa. Det fick ni mig att göra. Hur kan man återgälda det? Kanske genom att hålla ihop. Så gott det går. Nu är vi inte en klass längre. Vi är vänner. Gamla klasskompisar....
Men magin vi utövade tillsammans på scen och bakom, den glömmer jag aldrig. Tack.

"Ni har en själ. Det är sådana här grupper som får nobelpriset." //Arvid





Dom underbaraste människorna i världen. Tack för stödet och vänskapen. Tilliten och skratten vi har haft ihop. Vi älskar er.



Nu gråter jag. Jag saknar er redan.