"När jag var liten ville jag bli astronaut och ballerina. Sen i tonåren kom andra intressen. Killar." skrattade en Victorias Secret modell idag på tv. Ursäkta mig... Killar? Är det ett intresse?
Jag är så sjukt trött på att tjejer porträtteras som ensamma, misslyckade och ofullständiga utan en partner. I de flesta Hollywoodfilmer är det männen som har huvudrollen. Han har oftast en manlig sidekick, en såndär rolig snubbe. Ibland finns också en kvinna med. Vad gör hon? Jo, hon kompletterar den manliga huvudrollen med sin kärlek. Det är liksom hela hennes personlighet. Hennes uppgift är att vara där så att mannen har någon att tråna efter.

Och om filmen faktiskt har en kvinna i huvudrollen handlar det oftast om hennes jakt på en man. Sex and the city, I admit, I do enjoy it, men den ständiga jakten på "the one" och det olyckliga livet utan honom gör mig illamående.

"Men det är ju bara film" Och visst, så är det. Man kan bortse från det och tycka om storyn. Men faktum är att vi påverkas av det, det gör iaf jag. Helt ärligt. För när jag pratar med gamla tjejkompisar så kommer detta på tal. Först kommer artighetsfraserna som "Hur mår du?" och "Hur går det i skolan?". Sen kommer läckerheterna: "Hur går det på killfronten?"
Jag har många vänner som är väldigt vackra varelser och har lätt för att få killar. Och när vi träffas är det oftast jag som frågar hur det går med killarna, hon berättar och jag lyssnar. "Jag träffade honom. Han var inget för mig. men jag träffade han som jag pratade med för tre år sen, kommer du ihåg? Sen stötte en kille på mig i affären, men han var inte snygg.... (osv, osv) Hur går det för dig?" Och jag svarar "..njae, jag har inte träffat någon. Inget nytt under solen här inte." Och jag menar inte på något sätt att denna personen ser ner på mig när jag säger detta (tror jag inte), men jag känner mig misslyckad. Även fast jag inte vill ha ett förhållande, jag vill inte ha en man/kvinna i mitt liv, för jag klarar mig så bra själv. Jag har inte tid med sånt där., jag har ingen lust med sånt där. Men ändå... ändå är det som om jag inte är fulländad tills jag har ett förhållande. För jag är tjej. Och det är liksom min uppgift. To please my man. Det här sitter kvar så hårt i vårt samhälle, fast vi inte tror det. Det gör mig förbannad.

Tack för att jag fick skriva av mig lite. So all you single ladies. Stay single and stay proud.