På dagens föreläsning ledd av Tommy Josefsson tog vi upp brister och svårigheter inom den svenska integrationen, och varför den i de flesta fall misslyckats. Det finns många olika orsaker, och även om en del kanske spelar större roll än andra, så finns det inte bara en enda åtgärd som skulle kunna lösa problemen, här måste lösningarna vara partiöverskridande och det behövs samverkan mellan olika institutioner. Hursomhelst ska jag här lista upp åtta orsaker till utebliven integrering inklusive små elaboreringen, en del kanske ni känner igen från föregående inlägg.

Humankapitalet (d.v.s. nysvenskarnas…)

• Skolgång
• Arbetslivserfarenhet
• Sociala kompetens
• Fysiska och psykiska hälsa

Allt detta påverkar om man har lätt att få jobb eller ej, men många gånger ”godkänns” inte nysvenskarnas redan etablerade kunskaper i Sverige. Detta är en tröghetsfaktor, även om det är förståeligt att nysvensken måste anpassa sig till Sveriges standard och kanske gå igenom en extra utbildning, men Sverige måste också bli bättre på att ta till vara på det humankapital som finns.

Vistelsetid i Sverige

Första och även andra generationens invandrare har fortfarande svårt att ta sig in på arbetsmarknaden som tidigare nämnt så kvarstår hierarkierna. Mobiliteten är svag inom svensk arbetsmarknad (se punkten Svenska institutioner).

Arbetsmarknadsläget

Hög- och lågkonjunktur spelar in. Men frågan är då varför integrationsgraden skiljer sig åt mellan olika regioner i Sverige. Varför är t.ex. Värnamo och Gnosjö så framgångsrika? Det beror i hög grad på om regionen har ett starkt civilt samhälle eller ej, t.ex. idrottsföreningar där invandrare blir inkluderade utan svårigheter.

Sverigespecifika kunskaper

• Svenskhet, ett fenomen som inte på något plan är felaktigt, men det blir lätt fel när vi tror att svenskhet är ett universellt normaltillstånd och att alla är/eller borde vara som oss.
• Sociala koder och de outtalade förväntningarna på ett visst beteende.

Brist på nätverk

Nätverkande i Sverige fungerar på ett annat sätt än i de flesta andra länder. I Sverige gäller det att synas utan att framhäva sig själv, att vara på plats utan att fråga om arbete rakt ut, subtilitet är nyckeln. På arabiska kallar man det ”wasta”, på turkiska för ”torpil”, något vi i Sverige ser ned på och i folkmun kallas det för ”svågerpolitik”. Egentligen handlar det om samma sak, men i andra delar av världen ber man någon med högre status lägga in ett gott ord för en. Detta gör nysvenskar förvirrade och möjligtvis tillbakadragna, de förstår inte hur en hockeymatch eller en kväll på puben skulle kunna leda till ett arbete.

Etnisk diskriminering

• Detta är förbjudet enligt lag och kan anmälas (men måste bevisas) hos Diskriminerings Ombudsmannen (DO), men förekommer ändå i stor utsträckning.
• Xenofobi. Detta finns i alla kulturer och är en mänsklig, naturlig del av oss. Vi är rädda för det som är annorlunda. Men det är när vi förnekar förekomsten av vår rädsla som det blir ett problem. Vi måste lyfta det till ytan för att kunna motverka det, och absolut inte fördöma de som erkänner att de är rädda eller oroliga.

Svenska institutioner

• För det första har vi svenskar en hög tilltro till institutioner och till staten, medan migranter ofta har förföljts just av staten i sina länder.
• Tröskeleffekter såsom Lagen om Anställningsskydd (LAS). LAS erbjuder trygghet för vissa, d.v.s. de som redan har ett arbete, men för de som lever i utanförskap som ungdomar och invandrare, är det en hög tröskel att ta sig förbi. De fackliga organisationerna har i Sverige gjort ett fantastiskt jobb, men arbetsgivare vågar ofta inte anställa nya då det kostar mycket, vilket gör det oerhört svårt att bli infasad/LASad (heh) till en fast anställning i dagens samhälle.
• Bidragssystemet och incitament till arbete.
• Strukturell diskriminering (Läs Masoud Kamali SOU 2005:41).

Utdraget omhändertagande

• Utlänningslagen (hur vi hanterar migranter) och socialtjänstlagen som Sveriges stolthet vilar på, en helig ko som man gärna inte går in och petar på. Socialtjänstlagen är  självklart inget som skulle vara särskilt önskvärt att ta bort, men samtidigt funkar systemet så att det skyddsnät som är konstruerat för att ta hand om de allra svagaste i samhället nu också tar hand om invandrare, som inte är de svagaste. Alla har vi väl hört, eller funderat över själva att ”invandrarna utnyttjar systemet, de får massa bidrag för alla barn de har.”, men det är inget som invandrarna själva har efterfrågat, snarare tvärtom. Vårt system har skapat ett beroende där vi omhuldar nysvensken och fråntar hen rätten att försörja sig själv.
• Utdragen asylprocess där invandraren under det första året inte får företa sig någonting. Man får inte lära sig svenska eller gå ut och jobba förrän man har fått uppehållstillstånd. Man lever i limbo under kulturanpassningsfasen (6 månader – 1 år), den avgörande perioden då kulturchocken är som störst.
• Förmynderi och daltande. Pastoral power (Michel Foucault). En maktrelation som äldre inlägg har tagit fasta på till viss del. ”Stackars flyktingar, vi ska ge er mat, vi ska hjälpa er med allt.” Men flyktingar vill inte bli behandlade som barn, de vill bli behandlade som jämlikar.

Europeiska Unionen har 11 grundprinciper för integration som antogs den 19e november 2009. Den rör alla medlemsstater och är något som alla ska jobba emot. Kortfattat handlar de om:

1. Integration är en dubbelriktad, ömsesidig process som måste bejakas. (Notera att assimilering som nämnts i tidigare inlägg är inte ett mål. Invandrare ska inte bli som svenskar. Invandrare och svenskar ska mötas och utveckla den svenska kulturen tillsammans, det är integration.)
2. Respekt för integrationen är respekt för EU:s värderingar.
3. Sysselsättning, delaktighet, arbetslinjen är essentiella faktorer.
4. Samhällskunskap om mottagarlandet är oerhört viktigt. D.v.s. kulturen, språket, systemen etc.
5. Mottagarlandet ska erbjuda invandraren utbildning (dock nämns inget om att bejaka invandrarens humankapital som hen redan besitter).
6. Invandrare ska ha exakt samma tillträde till institutioner, offentliga/privata varor och tjänster.
7. Det ska finnas ett samspel mellan invandraren och den infödde. Social interaktion är ett måste för en lyckad integration och detta görs av sådana som dig och mig, vanliga människor, inte av institutioner.
8. Invandrarens kultur ska respekteras och utövandet ut av den ska uppmuntras, men kulturen får inte strida mot andra okränkbara europeiska rättigheter eller den nationella lagstiftningen.
9. Invandrarens medverkan i politiken är mycket viktig, det måste finnas möjlighet till att påverka sin egen situation genom demokratiska processer.
10. Ett holistiskt tänk önskas där integrationen ska genomsyra alla företeelser i samhället, såsom t.ex. i skolan.
11. Mål, indikatorer och utvärderingsmekanismer måste finnas för att kunna utveckla och förbättra integrationen i ett land.

Hur funkar då våra svenska system för att hantera migranter och deras integration i det svenska samhället? Här kommer en kortfattad lista över de centrala aktörerna som verkar inom institutionell integration (det civila samhällets roll behandlas på en kommande föreläsning):

• Migrationsverket – har hand om flyktingförläggningar och juridiken.
• Arbetsförmedlingen – AF står för etablerinsgsinsatser som ska få invandraren att komma in i arbetslivet.
• Inom kommunens socialförvaltningar ingår bland annat boende och barn- och äldreomsorg, som ibland och olyckligtvis nog funkar som stuprör utan mycket till samordning (Josefsson, 2013).
• Försäkringskassan.
• Länsstyrelsen – jobbar med boende, ibland tillsyn, fördelning och samordning mellan de olika aktörerna.
• Europeiska socialfonden/integrationsfonden.
• Landstinget.

Sedan 60-talet hade AMS (Arbetsförmedlingen) hand om nyanlända, något som funkade mycket bra då Sverige hade mycket arbetskraftsinvandring. Men när 90-talet kom förflyttades detta ansvar över till integrationsverket där mycket personal är utbildade till socionomer, ett yrke som specialiserar sig på att ta hand om de allra svagaste i samhället. Man flyttade även över ansvaret för integration och skolor från staten till kommunerna, något som resulterade i att båda dessa områden nu varierar i kvalité landet över. Något som länge har varit typiskt för biståndsarbetet för länder i tredje världen var länge typiskt för också Sveriges integrationspolitik (något som Mona Sahlin, dåvarande integrationsminister, påpekade 2004). Det finns tre former av dominans som appliceras när man möter det okända, de två första är imperialism och kolonialism och det tredje är det som vi gjort med våra invandrare till Sverige: Pampering, Patronising and Paternalism. De tre P:na är sedan länge svordomar inom bistånds- och utvecklingsarbete för att de skapar ett beroende. Nu pratar man istället om partnerskap och Empowerment, men de tre P:na användes länge i vårt land, något som Alliansen ville tackla.

Den 10 december 2010 gick Etableringsreformen igenom under den borgerliga regeringen. Målgruppen för reformen är 20-65 åringar och nu återgår ansvaret för nyanlända tillbaka till Arbetsförmedlingen, en slags nostalgitripp till tiden då integrationen funkade relativt smärtfritt i Sverige. Men, vad som inte togs i åtanke var att det svenska samhället givetvis har förändrats sen den tiden, på arbetsmarknaden, i boendesituationen och inte minst i kulturen. Sverige har blivit alltmer individualistiskt och monokroniskt, något som ofta kan förvirra människor från kollektivistiska samhällen där familjen och det sociala livet står i centrum. Dialogerna och mötesplatserna är mycket mer begränsade än vad de var på 60-talet.

Etableringsreformen innebär ett paradigmskifte där Arbetsförmedlingen får en enorm börda på sina axlar och där de samtidigt blir omyndigförklarade genom användandet av etableringslotsar, en idé som inte fått alltför stort genomslag. 

Dagens föreläsning var del tre av tre för grundförståelse inom migration och handlade om demografi, alltså läran om befolkningsförändringar. Om ni har läst demografi är ni säkert bekanta med Malthus och hans teori om hur befolkningen kommer att öka, men drastiskt minska när den överstiger livsmedelsproducering som är konstant. Efter att hans teori avvisats med något han inte kunde förutse (industrialiseringen och världshandeln), ersattes den med Den demografiska transitionsteorin. Detta inlägg kommer just att handla om transitionsteorin, en nödvändighet för att fortsätta granska migrationen och dess verkan på samhällen.

Vi börjar med grundbegreppen som transitionsteorin vilar på; fertilitet och mortalitet. Fertilitet mäts genom att undersöka genomsnittliga antal barn som en kvinna föder under fertil ålder. Mortalitet mäts genom att räkna hur många människor som dör inom en population. Det finns tre stadier som alla nationer enhetligt går igenom.

1. Det traditionella stadiet – Fertiliteten är mycket hög (6-9 barn per kvinna), samtidigt är dödligheten enorm. Befolkningen är i stort sett konstant (eller ökar minimalt), för födslarna tar ut dödsantalen och vice versa.

2. Begynnande industrialiserings stadiet – Fertiliteten fortsätter att vara hög men mortaliteten sjunker i och med introduceringen av bättre hälsa och sjukvård. Detta resulterar i en drastisk ökning av befolkningen, även känd som en befolkningsexplosion.

3. Det tredje stadiet – Mortaliteten fortsätter att sjunka, och fertiliteten sjunker också. Befolkningen är återigen konstant (eller minskar möjligen).

Idag är alla länder antingen i det tredje stadiet, eller så är de precis på gränsen för att komma ur det andra stadiet. I alla länder sjunker mortaliteten och fertiliteten och i de flesta länder håller befolkningen på att minska. Detta ger en obalans i befolkningen och många ungdomar tvingas migrera då arbetslösheten i deras ursprungsland är stor. Men i en del länder (Tunisien, Egypten etc.) är det svårt att migrera och då är utgången ofta revolution och drastisk social förändring. Världsbefolkningen kommer att stabiliseras och kanske t.o.m. börja minska, enligt FN:s senaste prognos kommer vi nå vårt maximum år 2050, sen börjar siffrorna gå nedåt.

Befolkningsminskning kan bli ett problem i vissa delar av världen (däribland Sverige). Nedgång i fertilitet är dock mycket positivt för välstånd eftersom färre barn behöver försörjas. Men samtidigt måste de unga kunna hantera den allt större åldrande befolkningen. För att hindra en befolkning från att minska måste varje kvinna föda 2,1 barn, då hålls befolkningen konstant. I Europa har allt fler kvinnor oroande nivåer av fertilitet, många föder bara 1 barn, eller inga alls. Många olika faktorer påverkar fertiliteten i ett land; familjepolitik, lågkonjunktur, kultur, politiska kriser, utbildning, ålder på förstföderskor och mycket annat.

Vi har fyra alternativ att välja mellan för att försöka lösa vårt problem med en minskande befolkning pga. låg fertilitet och en allt större åldrande befolkning som behöver hjälp och omsorg.

1. Medicinsk tekniska lösningar – Om vi fann ett botemedel mot Alzheimer skulle behovet av utförlig omsorg minska oerhört och kostnaderna skulle också gå ned. 

2. Förlänga arbetslivet – Reinfeldts hjärtefråga för något år sedan som vi alla kommer ihåg. Man kan däremot inte jobba som 70-åring inom alla yrken, speciellt inte de yrken som innehåller tunga fysiska aktiviteter.

3. Öka barnafödandet – 6 timmars arbetsdag är här ett alternativ då föräldrarna skulle få mer tid med sina barn, men att skapa nya normer inom samhällen är svårt, och det finns ingen direkt lösning på hur man skulle kunna propagera för högre fertilitet på ett effektivt sätt.

4. Uppmuntra invandring – Utan invandring skulle Europas befolkningstal minska, det hålls stabilt just tack vare migranter. Men det finns problem. Förvisso är det en snabbare lösning än barnafödande, men det tar ibland lång tid för migranter att etablera sig på arbetsmarknaden. Nästa föreläsning kommer att handla om invandringens utmaningar och dess avkastning. Hur ska invandrare ta sig in på arbetsmarknaden och hur uppnår man lyckad integration på bästa sätt.