Europeiska Unionen har 11 grundprinciper för integration som antogs den 19e november 2009. Den rör alla medlemsstater och är något som alla ska jobba emot. Kortfattat handlar de om:

1. Integration är en dubbelriktad, ömsesidig process som måste bejakas. (Notera att assimilering som nämnts i tidigare inlägg är inte ett mål. Invandrare ska inte bli som svenskar. Invandrare och svenskar ska mötas och utveckla den svenska kulturen tillsammans, det är integration.)
2. Respekt för integrationen är respekt för EU:s värderingar.
3. Sysselsättning, delaktighet, arbetslinjen är essentiella faktorer.
4. Samhällskunskap om mottagarlandet är oerhört viktigt. D.v.s. kulturen, språket, systemen etc.
5. Mottagarlandet ska erbjuda invandraren utbildning (dock nämns inget om att bejaka invandrarens humankapital som hen redan besitter).
6. Invandrare ska ha exakt samma tillträde till institutioner, offentliga/privata varor och tjänster.
7. Det ska finnas ett samspel mellan invandraren och den infödde. Social interaktion är ett måste för en lyckad integration och detta görs av sådana som dig och mig, vanliga människor, inte av institutioner.
8. Invandrarens kultur ska respekteras och utövandet ut av den ska uppmuntras, men kulturen får inte strida mot andra okränkbara europeiska rättigheter eller den nationella lagstiftningen.
9. Invandrarens medverkan i politiken är mycket viktig, det måste finnas möjlighet till att påverka sin egen situation genom demokratiska processer.
10. Ett holistiskt tänk önskas där integrationen ska genomsyra alla företeelser i samhället, såsom t.ex. i skolan.
11. Mål, indikatorer och utvärderingsmekanismer måste finnas för att kunna utveckla och förbättra integrationen i ett land.

Hur funkar då våra svenska system för att hantera migranter och deras integration i det svenska samhället? Här kommer en kortfattad lista över de centrala aktörerna som verkar inom institutionell integration (det civila samhällets roll behandlas på en kommande föreläsning):

• Migrationsverket – har hand om flyktingförläggningar och juridiken.
• Arbetsförmedlingen – AF står för etablerinsgsinsatser som ska få invandraren att komma in i arbetslivet.
• Inom kommunens socialförvaltningar ingår bland annat boende och barn- och äldreomsorg, som ibland och olyckligtvis nog funkar som stuprör utan mycket till samordning (Josefsson, 2013).
• Försäkringskassan.
• Länsstyrelsen – jobbar med boende, ibland tillsyn, fördelning och samordning mellan de olika aktörerna.
• Europeiska socialfonden/integrationsfonden.
• Landstinget.

Sedan 60-talet hade AMS (Arbetsförmedlingen) hand om nyanlända, något som funkade mycket bra då Sverige hade mycket arbetskraftsinvandring. Men när 90-talet kom förflyttades detta ansvar över till integrationsverket där mycket personal är utbildade till socionomer, ett yrke som specialiserar sig på att ta hand om de allra svagaste i samhället. Man flyttade även över ansvaret för integration och skolor från staten till kommunerna, något som resulterade i att båda dessa områden nu varierar i kvalité landet över. Något som länge har varit typiskt för biståndsarbetet för länder i tredje världen var länge typiskt för också Sveriges integrationspolitik (något som Mona Sahlin, dåvarande integrationsminister, påpekade 2004). Det finns tre former av dominans som appliceras när man möter det okända, de två första är imperialism och kolonialism och det tredje är det som vi gjort med våra invandrare till Sverige: Pampering, Patronising and Paternalism. De tre P:na är sedan länge svordomar inom bistånds- och utvecklingsarbete för att de skapar ett beroende. Nu pratar man istället om partnerskap och Empowerment, men de tre P:na användes länge i vårt land, något som Alliansen ville tackla.

Den 10 december 2010 gick Etableringsreformen igenom under den borgerliga regeringen. Målgruppen för reformen är 20-65 åringar och nu återgår ansvaret för nyanlända tillbaka till Arbetsförmedlingen, en slags nostalgitripp till tiden då integrationen funkade relativt smärtfritt i Sverige. Men, vad som inte togs i åtanke var att det svenska samhället givetvis har förändrats sen den tiden, på arbetsmarknaden, i boendesituationen och inte minst i kulturen. Sverige har blivit alltmer individualistiskt och monokroniskt, något som ofta kan förvirra människor från kollektivistiska samhällen där familjen och det sociala livet står i centrum. Dialogerna och mötesplatserna är mycket mer begränsade än vad de var på 60-talet.

Etableringsreformen innebär ett paradigmskifte där Arbetsförmedlingen får en enorm börda på sina axlar och där de samtidigt blir omyndigförklarade genom användandet av etableringslotsar, en idé som inte fått alltför stort genomslag.