Det förra inlägget avslutades med en fråga om hur vi ska ta itu med det stora resurs och arbetskraftsbehovet inom omsorgen när 40-talisterna snart blir 80 år. Kan invandring vara en positiv faktor? Invandringen har räddat Europas demografi, men det är en långsiktig lösning eftersom det tar lång tid att etablera migranter på arbetsmarknaden. Varför är det så? Innan vi tar itu med den frågan ska vi få en snabb överblick över svensk invandringshistoria (om ytterligare information efterfrågas, läs boken Invandringen till Sverige av Christer Lundh).

Sverige var förut ett utvandringsland, 1,3 miljoner svenskar migrerade till USA. Men 1929 slog depressionen till i Amerika och spred sig ut till resten av världen, och många svenskar återvände.

Efter andra världskriget kom många flyktingar ifrån våra nordiska grannländer och Baltikum, vilket år 1950 och framåt avlöstes av arbetskraftsinvandring. Detta förde med sig en institutionell förändring som fortfarande är aktuell då migration inom Norden blev extremt liberalt eftersom detta tjänade den svenska industrins intressen. Flyktingströmmar under den här tiden var få förutom under politiska kriser såsom Sovjets invasion i både Ungern 1956 och deras ockupation av Tjeckoslovakien 1968. 1970-talet var dock vändpunkten där migrationen förändrades drastiskt från i stort sett bara arbetskraftsinvandrare till flyktingar. Dessa flyktingar kom till stor del ifrån Latinamerika där det förändrade politiska läget var minst sagt våldsamt med den ena militärkuppen efter den andra.

1980-1990 växte den icke europeiska invandringen, och migration från Asien och Afrika blev centralt. En intressant notering, som nu återkopplar till vår fråga i början av inlägget är att arbetskraftsinvandringen hade högre sysselsättning än infödda svenskar. Deras barn (t.ex. 90-talister från Balkan) hade bättre skolframgångar än barn med svenska föräldrar. Ur integrationssynpunkt har alltså arbetskraftsinvandringen varit extremt framgångsrik.

Idag visa dock ett stort antal studier att bidragstagandet är större och sysselsättningen är lägre bland invandrare. Misslyckandet inom integrationen är stor. 2:a generationens invandrare från Asien, Latinamerika och Östeuropa har lyckats väldigt bra, de har ofta högre utbildning är infödda. Men 2:a generationens invandrare från Afrika och Mellanöstern har t.o.m. sämre villkor är sina föräldrar. Problemet har alltså inte bara fortplantats, utan fördjupats. Så här kommer frågan ytterligare en gång, varför är det så?

1.      Diskriminering – Människor diskrimineras p.g.a. sitt utseende, sin hudfärg och sitt efternamn, något som är vetenskapligt studerat i många delar av västvärlden, även om det är svårt att kartlägga omfattningen empiriskt. Statistisk diskriminering som just handlar om generalisering av en grupp människor är ännu vanligare under lågkonjunkturer då arbetsgivare är extra försiktiga.

2.      Sverige-specifika faktorer – Språket har här en betydande roll. Om man inte kan det svenska språket är det ytterst svårt att få en anställning, även inom jobb där språk inte är centralt. Om invandrare har samma språknivå som en nionde klassare ökar deras anställningsbarhet med 30-40% om inte mer.

The strength of the weak ties är en teori utvecklad av Mark S. Granovette som har en stor roll till förklaringen varför invandrare har så låg anställningsbarhet. Det handlar om att starka band, såsom familjeband, vänskapsband eller likande kan vara bra för det sociala livet, men det är inte speciellt effektivt för att få en karriär. Då är det mycket mer givande med många olika svaga band, alltså en stor bekantskapskrets. När invandrare sätts i segration cirkulerar samma information runt hos alla invånare och de kommer inte i kontakt med den yttre världen.

Utbildningsnivå är självklart essentiellt för att få arbete, speciellt i Sverige. Bosnier hade t.ex. en hög utbildningsnivå när de kom till Sverige, och kom därför snabbt in på arbetsmarknaden. Men somalier, som kommer ifrån ett land med knappt några institutioner eller någon välfärd har en extremt låg utbildningsnivå. Sverige är, på gott och ont, till skillnad ifrån USA ett land som har gjort sig av med nästan all icke kvalificerad arbetskraft. Somalier i Sverige har en sysselsättning på 20 %, i USA har somalier en sysselsättning på 50-60 %. Frågan är om vi ska behålla vårt system där människor behöver ett högt humankapital för att erhålla ett jobb, men däremot beviljas hög lön och sociala förmåner? Eller ska vi gå mot USA:s håll där lågt kvalificerade människor anställs för att dagarna i ända stå och välkomna människor in på Wallmart med en lön som inte täcker matkostnader och där en sjukförsäkring knappast ingår. Kanske inte.

Frågan är, minst sagt, komplex.