På dagens föreläsning ledd av Tommy Josefsson tog vi upp brister och svårigheter inom den svenska integrationen, och varför den i de flesta fall misslyckats. Det finns många olika orsaker, och även om en del kanske spelar större roll än andra, så finns det inte bara en enda åtgärd som skulle kunna lösa problemen, här måste lösningarna vara partiöverskridande och det behövs samverkan mellan olika institutioner. Hursomhelst ska jag här lista upp åtta orsaker till utebliven integrering inklusive små elaboreringen, en del kanske ni känner igen från föregående inlägg.

Humankapitalet (d.v.s. nysvenskarnas…)

• Skolgång
• Arbetslivserfarenhet
• Sociala kompetens
• Fysiska och psykiska hälsa

Allt detta påverkar om man har lätt att få jobb eller ej, men många gånger ”godkänns” inte nysvenskarnas redan etablerade kunskaper i Sverige. Detta är en tröghetsfaktor, även om det är förståeligt att nysvensken måste anpassa sig till Sveriges standard och kanske gå igenom en extra utbildning, men Sverige måste också bli bättre på att ta till vara på det humankapital som finns.

Vistelsetid i Sverige

Första och även andra generationens invandrare har fortfarande svårt att ta sig in på arbetsmarknaden som tidigare nämnt så kvarstår hierarkierna. Mobiliteten är svag inom svensk arbetsmarknad (se punkten Svenska institutioner).

Arbetsmarknadsläget

Hög- och lågkonjunktur spelar in. Men frågan är då varför integrationsgraden skiljer sig åt mellan olika regioner i Sverige. Varför är t.ex. Värnamo och Gnosjö så framgångsrika? Det beror i hög grad på om regionen har ett starkt civilt samhälle eller ej, t.ex. idrottsföreningar där invandrare blir inkluderade utan svårigheter.

Sverigespecifika kunskaper

• Svenskhet, ett fenomen som inte på något plan är felaktigt, men det blir lätt fel när vi tror att svenskhet är ett universellt normaltillstånd och att alla är/eller borde vara som oss.
• Sociala koder och de outtalade förväntningarna på ett visst beteende.

Brist på nätverk

Nätverkande i Sverige fungerar på ett annat sätt än i de flesta andra länder. I Sverige gäller det att synas utan att framhäva sig själv, att vara på plats utan att fråga om arbete rakt ut, subtilitet är nyckeln. På arabiska kallar man det ”wasta”, på turkiska för ”torpil”, något vi i Sverige ser ned på och i folkmun kallas det för ”svågerpolitik”. Egentligen handlar det om samma sak, men i andra delar av världen ber man någon med högre status lägga in ett gott ord för en. Detta gör nysvenskar förvirrade och möjligtvis tillbakadragna, de förstår inte hur en hockeymatch eller en kväll på puben skulle kunna leda till ett arbete.

Etnisk diskriminering

• Detta är förbjudet enligt lag och kan anmälas (men måste bevisas) hos Diskriminerings Ombudsmannen (DO), men förekommer ändå i stor utsträckning.
• Xenofobi. Detta finns i alla kulturer och är en mänsklig, naturlig del av oss. Vi är rädda för det som är annorlunda. Men det är när vi förnekar förekomsten av vår rädsla som det blir ett problem. Vi måste lyfta det till ytan för att kunna motverka det, och absolut inte fördöma de som erkänner att de är rädda eller oroliga.

Svenska institutioner

• För det första har vi svenskar en hög tilltro till institutioner och till staten, medan migranter ofta har förföljts just av staten i sina länder.
• Tröskeleffekter såsom Lagen om Anställningsskydd (LAS). LAS erbjuder trygghet för vissa, d.v.s. de som redan har ett arbete, men för de som lever i utanförskap som ungdomar och invandrare, är det en hög tröskel att ta sig förbi. De fackliga organisationerna har i Sverige gjort ett fantastiskt jobb, men arbetsgivare vågar ofta inte anställa nya då det kostar mycket, vilket gör det oerhört svårt att bli infasad/LASad (heh) till en fast anställning i dagens samhälle.
• Bidragssystemet och incitament till arbete.
• Strukturell diskriminering (Läs Masoud Kamali SOU 2005:41).

Utdraget omhändertagande

• Utlänningslagen (hur vi hanterar migranter) och socialtjänstlagen som Sveriges stolthet vilar på, en helig ko som man gärna inte går in och petar på. Socialtjänstlagen är  självklart inget som skulle vara särskilt önskvärt att ta bort, men samtidigt funkar systemet så att det skyddsnät som är konstruerat för att ta hand om de allra svagaste i samhället nu också tar hand om invandrare, som inte är de svagaste. Alla har vi väl hört, eller funderat över själva att ”invandrarna utnyttjar systemet, de får massa bidrag för alla barn de har.”, men det är inget som invandrarna själva har efterfrågat, snarare tvärtom. Vårt system har skapat ett beroende där vi omhuldar nysvensken och fråntar hen rätten att försörja sig själv.
• Utdragen asylprocess där invandraren under det första året inte får företa sig någonting. Man får inte lära sig svenska eller gå ut och jobba förrän man har fått uppehållstillstånd. Man lever i limbo under kulturanpassningsfasen (6 månader – 1 år), den avgörande perioden då kulturchocken är som störst.
• Förmynderi och daltande. Pastoral power (Michel Foucault). En maktrelation som äldre inlägg har tagit fasta på till viss del. ”Stackars flyktingar, vi ska ge er mat, vi ska hjälpa er med allt.” Men flyktingar vill inte bli behandlade som barn, de vill bli behandlade som jämlikar.