Gårdagens föreläsning tog upp problematiken och möjligheterna inom det mellanmänskliga mötet. Inom kulturmöten finns det tre sorts förhållningssätt:

• Kulturevolutionism. Detta är en hierarkisk tro där man ser kulturer i olika nivåer av utvecklingsstadiet, ett förhållningssätt som stod i centrum under 1800-talet och första hälften av 1900-talet, men det finns stråk kvar av det än idag. Man kan fråga sig vad som är primitivt och vad som är utvecklat. Väst har ofta betraktat samlar/jägarkulturer i Afrika som outvecklade inom ekonomi och infrastruktur, men många i kollektivistiska samhällen ser på västs individualistiska sätt att umgås som underutvecklat.
• Kulturrelativism. Om kulturevolutionism är tesen är kulturrelativism antitesen. Det är en protest mot det föregående synsättet på kulturer och menar att alla kulturer har lika stort värde. Men inom relativismen går man lätt in i en annan fälla och erkänner inte de fel som kulturer utövar, t.ex. brott mot mänskliga rättigheter såsom könsstympning eller självmord.
• Det interkulturella synsättet. Det tredje och sista förhållningssättet till kulturer handlar om en ömsesidig integration där man påverkar och låter sig påverkas av olika kulturer. Det är ett kritiskt synsätt där rättigheter alltid är överordnat det traditionella.

Gruppbildningar har vissa typiska drag, de kan vara gränsbyggande där man fokuserar på ett ”Vi och Dom”-tänkande där ”Den Andre” representerar det vi inte är. De kan också vara sammanhållande i form av gemensamma värderingar och ideal. Anknytningar görs här till föräldrar, lärare och andra ledare. Gruppen har interna uppbyggnadsfunktioner. Dessa består av:

Den sociala strukturen, summan av gruppens reaktioner.

Kommunikationsstrukturen, familj, skola.

Rollstrukturen, medlemmarnas olika roller som kön, ålder etc.

Maktstrukturen, vem/vilka i gruppen som får utöva makt.

Nu ska vi övergå till uppfattningar om ”Den Andre”. Vi börjar med stereotyper. Stereotyper är schablonmässiga, allmänt hållna, överförenklade och ofta nedvärderande bilder av andra. Om man definierar en egenskap hos en medlem i en grupp ger man alla medlemmar i gruppen den egenskapen. Man förstärker det också genom att lägga till ytterligare negativa, närliggande egenskaper till gruppen per automatik.

Attityder är en inneboende personlig, eller kollektivt delad insikt. Till skillnad från stereotypen leder attityden ofta till handling. Ledet går alltså från stereotyp-->attityder-->konkreta handlingsmönster. Handlingarna kan t.ex. vara att en arbetsgivare inte vill anställa en arbetssökande med utländsk bakgrund, då han ”vet hur det kommer sluta”.

Inom etnocentrismen blir den egna gruppen en utgångspunkt och en måttstock när andra grupper värderas. Det är inte ett personligt val utan är ett resultat av en socialiseringsprocess eftersom gruppens värderingar överförs till nästa generation. Mellanöstern konflikten är ett utmärkt exempel på detta, man lär sig att hata från början.

Negativa attityder gentemot en socialt definierad grupp eller mot enskilda personer för att de är medlemmar av dessa grupper kallas för fördomar. Notera att man måste skilja mellan en fördom och en felaktig bedömning, då det sistnämnda går att bota med kunskap. En fördom dömer utan faktiska erfarenheter utan baseras på rykten eller myter och är starkt känslomässigt betingad. Stereotypen bygger alltså på fördomen.

Ett långt uppehåll nu, för de senaste föreläsningarna har varit irrelevanta att skriva ned då det främst handlat om specifika projekt i t.ex. Vetlanda, eller så har vi haft seminarier på böcker. Men idag höll Leif Carlsson en mycket intressant och lång föreläsning om kristendomen i Sverige som jag ska försöka hålla kort. Föreläsningen innehöll också svenska kyrkans ställningstagande till integration, men det är ingenting ajg tar upp här då det bara finns i en torr punktlista.

800-1500 talet, Sverige kristnas. Den katolska kristendomen kommer in från Tyskland och England med en stark betoning på det religiöst rituella och inte så mycket på texterna. Kristendomen blandades med fornordisk hedniska inslag.

1500-talet, protestantismen. Martin Luther lämnade klostret och gjorde uppror mot den katolska kyrkan med en ny lära som sprids. Sverige hade stora pengaproblem och införde protestantismen för att få del av kyrkans egendomar. Karl lX gjorde protestantismen till Sveriges nationalreligion. Katolicismen förbjöds och även andra tolkningar av kristendomen. Ortodoxa tolkningar tilläts som undantag i Balkan och Finland som då var under Sveriges regim.

Karl Xl, kyrkolagen 1686. Man kunde inte bli anställd i skolväsendet eller liknande verksamhet under staten om man inte erkände sig som troende protestant. Sverige var på den här tiden som vad vi nu skulle kunna likna vid en islamistisk stat, där man fick böter, fängelse eller blev landsförvisad om man inte erkände protestantismen.

1800-talet, väckelserörelser. Franska revolutionen utspelade sig under 1700-talet, tillsammans med upplysningstiden och början till den moderna vetenskapen. Sverige räknades då i övriga delar av Europa som ett efterblivet land som inte gjorde uppror mot kyrkans makt förrän på 1800-talet. Men nu startades tre viktiga organisationer i Sverige som ofta jobbade hand i hand:

• Väckelserörelsen. Kamp för frihet att tolka kristendomen (alltså inte en total religionsfrihet, vilket det inte heller fanns ett lika stort behov av som idag). Många tyckte att man inte kunde pracka på kristendomen på någon, utan tron handlade om en personlig och privat känsla och en erfarenhet av en gudomlig upplevelse (exempelvis baptismen som inte döper barn eftersom de inte kan välja själva, utan döper istället vuxna). Industrisamhället hjälpte också till att starta väckelserörelserna då människor som flyttar ofta öppnar sina vyer och börja tänka i nya tankebanor.
• Arbetarrörelsen. Kamp för industriarbetarnas villkor.
• Nykterhetsrörelsen. Under den här tiden höll Sverige på att supa ihjäl sig, och många blev betalda i brännvin (en liten parentes: detta händer idag i t.ex. Sydafrika där de svarta arbetarna pacificeras och utvecklar ett starkt alkoholberoende, något som håller de i schack). Idag dricker en svensk 8-9 liter starksprit per år. På den tiden drack en svensk 45 liter starksprit per år. Därför har vi i Sverige fortfarande ett ambivalent förhållande till alkohol, och det var därför Systembolaget inrättades, något som är helt främmande i andra länder.

Det finns många anledningar till att uppvaknandet började just vid den här tidpunkten, några av anledningarna är redan nämnda, men läskunnigheten var hög, Sverige påverkades av marxismen och bolsjevikerna, och religiösa impulser kom från USA dit extremt många svenskar hade utvandrat.

1830, genombrottet. George Scott, karismatisk metodist från England var en folkledare. 1856 slog också den Evangeliska fosterlandsstiftelsen igenom som var en inomkyrklig rörelse och en utav de första demokratiska föreningarna som lade grunden för svenska organisationer. De var jämställda där människor från olika klasser och av olika kön hade lika stora rättigheter inom yttrandefrihetoch rösträtt. 1858 tas Konventikelplakatet från 1726 bort, alltså tas mötesförbudet som rådigt under lång tid bort.

1900-talet, kristendom och politik. Offentlig religion blir nu privat religion. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är nu en Bibel för Sverige och resten av det västerländska samhället. Sveriges starka sekularisering beror på det trauma som landet utsattes för under den enhetliga kyrkan. Nathan Söderblom bland andra försöker ena alla religioner, vilket resulterade i Kyrkornas välfärdsråd.

Detta var alltså en väldigt kort sammanfattning av en sex timmar lång föreläsning, som kan verka liten tagen ur luften inom vår integrationskurs. Men detta lägger basen för vår förståelse för vår egen kultur, en grundsten i hur man ska kunna börja förstå andra kulturer.

På dagens föreläsning ledd av Tommy Josefsson tog vi upp brister och svårigheter inom den svenska integrationen, och varför den i de flesta fall misslyckats. Det finns många olika orsaker, och även om en del kanske spelar större roll än andra, så finns det inte bara en enda åtgärd som skulle kunna lösa problemen, här måste lösningarna vara partiöverskridande och det behövs samverkan mellan olika institutioner. Hursomhelst ska jag här lista upp åtta orsaker till utebliven integrering inklusive små elaboreringen, en del kanske ni känner igen från föregående inlägg.

Humankapitalet (d.v.s. nysvenskarnas…)

• Skolgång
• Arbetslivserfarenhet
• Sociala kompetens
• Fysiska och psykiska hälsa

Allt detta påverkar om man har lätt att få jobb eller ej, men många gånger ”godkänns” inte nysvenskarnas redan etablerade kunskaper i Sverige. Detta är en tröghetsfaktor, även om det är förståeligt att nysvensken måste anpassa sig till Sveriges standard och kanske gå igenom en extra utbildning, men Sverige måste också bli bättre på att ta till vara på det humankapital som finns.

Vistelsetid i Sverige

Första och även andra generationens invandrare har fortfarande svårt att ta sig in på arbetsmarknaden som tidigare nämnt så kvarstår hierarkierna. Mobiliteten är svag inom svensk arbetsmarknad (se punkten Svenska institutioner).

Arbetsmarknadsläget

Hög- och lågkonjunktur spelar in. Men frågan är då varför integrationsgraden skiljer sig åt mellan olika regioner i Sverige. Varför är t.ex. Värnamo och Gnosjö så framgångsrika? Det beror i hög grad på om regionen har ett starkt civilt samhälle eller ej, t.ex. idrottsföreningar där invandrare blir inkluderade utan svårigheter.

Sverigespecifika kunskaper

• Svenskhet, ett fenomen som inte på något plan är felaktigt, men det blir lätt fel när vi tror att svenskhet är ett universellt normaltillstånd och att alla är/eller borde vara som oss.
• Sociala koder och de outtalade förväntningarna på ett visst beteende.

Brist på nätverk

Nätverkande i Sverige fungerar på ett annat sätt än i de flesta andra länder. I Sverige gäller det att synas utan att framhäva sig själv, att vara på plats utan att fråga om arbete rakt ut, subtilitet är nyckeln. På arabiska kallar man det ”wasta”, på turkiska för ”torpil”, något vi i Sverige ser ned på och i folkmun kallas det för ”svågerpolitik”. Egentligen handlar det om samma sak, men i andra delar av världen ber man någon med högre status lägga in ett gott ord för en. Detta gör nysvenskar förvirrade och möjligtvis tillbakadragna, de förstår inte hur en hockeymatch eller en kväll på puben skulle kunna leda till ett arbete.

Etnisk diskriminering

• Detta är förbjudet enligt lag och kan anmälas (men måste bevisas) hos Diskriminerings Ombudsmannen (DO), men förekommer ändå i stor utsträckning.
• Xenofobi. Detta finns i alla kulturer och är en mänsklig, naturlig del av oss. Vi är rädda för det som är annorlunda. Men det är när vi förnekar förekomsten av vår rädsla som det blir ett problem. Vi måste lyfta det till ytan för att kunna motverka det, och absolut inte fördöma de som erkänner att de är rädda eller oroliga.

Svenska institutioner

• För det första har vi svenskar en hög tilltro till institutioner och till staten, medan migranter ofta har förföljts just av staten i sina länder.
• Tröskeleffekter såsom Lagen om Anställningsskydd (LAS). LAS erbjuder trygghet för vissa, d.v.s. de som redan har ett arbete, men för de som lever i utanförskap som ungdomar och invandrare, är det en hög tröskel att ta sig förbi. De fackliga organisationerna har i Sverige gjort ett fantastiskt jobb, men arbetsgivare vågar ofta inte anställa nya då det kostar mycket, vilket gör det oerhört svårt att bli infasad/LASad (heh) till en fast anställning i dagens samhälle.
• Bidragssystemet och incitament till arbete.
• Strukturell diskriminering (Läs Masoud Kamali SOU 2005:41).

Utdraget omhändertagande

• Utlänningslagen (hur vi hanterar migranter) och socialtjänstlagen som Sveriges stolthet vilar på, en helig ko som man gärna inte går in och petar på. Socialtjänstlagen är  självklart inget som skulle vara särskilt önskvärt att ta bort, men samtidigt funkar systemet så att det skyddsnät som är konstruerat för att ta hand om de allra svagaste i samhället nu också tar hand om invandrare, som inte är de svagaste. Alla har vi väl hört, eller funderat över själva att ”invandrarna utnyttjar systemet, de får massa bidrag för alla barn de har.”, men det är inget som invandrarna själva har efterfrågat, snarare tvärtom. Vårt system har skapat ett beroende där vi omhuldar nysvensken och fråntar hen rätten att försörja sig själv.
• Utdragen asylprocess där invandraren under det första året inte får företa sig någonting. Man får inte lära sig svenska eller gå ut och jobba förrän man har fått uppehållstillstånd. Man lever i limbo under kulturanpassningsfasen (6 månader – 1 år), den avgörande perioden då kulturchocken är som störst.
• Förmynderi och daltande. Pastoral power (Michel Foucault). En maktrelation som äldre inlägg har tagit fasta på till viss del. ”Stackars flyktingar, vi ska ge er mat, vi ska hjälpa er med allt.” Men flyktingar vill inte bli behandlade som barn, de vill bli behandlade som jämlikar.

Europeiska Unionen har 11 grundprinciper för integration som antogs den 19e november 2009. Den rör alla medlemsstater och är något som alla ska jobba emot. Kortfattat handlar de om:

1. Integration är en dubbelriktad, ömsesidig process som måste bejakas. (Notera att assimilering som nämnts i tidigare inlägg är inte ett mål. Invandrare ska inte bli som svenskar. Invandrare och svenskar ska mötas och utveckla den svenska kulturen tillsammans, det är integration.)
2. Respekt för integrationen är respekt för EU:s värderingar.
3. Sysselsättning, delaktighet, arbetslinjen är essentiella faktorer.
4. Samhällskunskap om mottagarlandet är oerhört viktigt. D.v.s. kulturen, språket, systemen etc.
5. Mottagarlandet ska erbjuda invandraren utbildning (dock nämns inget om att bejaka invandrarens humankapital som hen redan besitter).
6. Invandrare ska ha exakt samma tillträde till institutioner, offentliga/privata varor och tjänster.
7. Det ska finnas ett samspel mellan invandraren och den infödde. Social interaktion är ett måste för en lyckad integration och detta görs av sådana som dig och mig, vanliga människor, inte av institutioner.
8. Invandrarens kultur ska respekteras och utövandet ut av den ska uppmuntras, men kulturen får inte strida mot andra okränkbara europeiska rättigheter eller den nationella lagstiftningen.
9. Invandrarens medverkan i politiken är mycket viktig, det måste finnas möjlighet till att påverka sin egen situation genom demokratiska processer.
10. Ett holistiskt tänk önskas där integrationen ska genomsyra alla företeelser i samhället, såsom t.ex. i skolan.
11. Mål, indikatorer och utvärderingsmekanismer måste finnas för att kunna utveckla och förbättra integrationen i ett land.

Hur funkar då våra svenska system för att hantera migranter och deras integration i det svenska samhället? Här kommer en kortfattad lista över de centrala aktörerna som verkar inom institutionell integration (det civila samhällets roll behandlas på en kommande föreläsning):

• Migrationsverket – har hand om flyktingförläggningar och juridiken.
• Arbetsförmedlingen – AF står för etablerinsgsinsatser som ska få invandraren att komma in i arbetslivet.
• Inom kommunens socialförvaltningar ingår bland annat boende och barn- och äldreomsorg, som ibland och olyckligtvis nog funkar som stuprör utan mycket till samordning (Josefsson, 2013).
• Försäkringskassan.
• Länsstyrelsen – jobbar med boende, ibland tillsyn, fördelning och samordning mellan de olika aktörerna.
• Europeiska socialfonden/integrationsfonden.
• Landstinget.

Sedan 60-talet hade AMS (Arbetsförmedlingen) hand om nyanlända, något som funkade mycket bra då Sverige hade mycket arbetskraftsinvandring. Men när 90-talet kom förflyttades detta ansvar över till integrationsverket där mycket personal är utbildade till socionomer, ett yrke som specialiserar sig på att ta hand om de allra svagaste i samhället. Man flyttade även över ansvaret för integration och skolor från staten till kommunerna, något som resulterade i att båda dessa områden nu varierar i kvalité landet över. Något som länge har varit typiskt för biståndsarbetet för länder i tredje världen var länge typiskt för också Sveriges integrationspolitik (något som Mona Sahlin, dåvarande integrationsminister, påpekade 2004). Det finns tre former av dominans som appliceras när man möter det okända, de två första är imperialism och kolonialism och det tredje är det som vi gjort med våra invandrare till Sverige: Pampering, Patronising and Paternalism. De tre P:na är sedan länge svordomar inom bistånds- och utvecklingsarbete för att de skapar ett beroende. Nu pratar man istället om partnerskap och Empowerment, men de tre P:na användes länge i vårt land, något som Alliansen ville tackla.

Den 10 december 2010 gick Etableringsreformen igenom under den borgerliga regeringen. Målgruppen för reformen är 20-65 åringar och nu återgår ansvaret för nyanlända tillbaka till Arbetsförmedlingen, en slags nostalgitripp till tiden då integrationen funkade relativt smärtfritt i Sverige. Men, vad som inte togs i åtanke var att det svenska samhället givetvis har förändrats sen den tiden, på arbetsmarknaden, i boendesituationen och inte minst i kulturen. Sverige har blivit alltmer individualistiskt och monokroniskt, något som ofta kan förvirra människor från kollektivistiska samhällen där familjen och det sociala livet står i centrum. Dialogerna och mötesplatserna är mycket mer begränsade än vad de var på 60-talet.

Etableringsreformen innebär ett paradigmskifte där Arbetsförmedlingen får en enorm börda på sina axlar och där de samtidigt blir omyndigförklarade genom användandet av etableringslotsar, en idé som inte fått alltför stort genomslag.