Urgullig liten animation av en rare intervju med Michael. Iiih, så fin röst <3 

Hemtenta-tiden är här, låt oss häva kaffe och gråta. Och fröjdas såklart! Jag hatälskar hemtentor! Det är så otroligt mysigt att sitta hemma i cirka en vecka, gå runt, runt i lägenheten och fundera, läsa på om helt andra otippade, obskyra ämnen bara för att undanfly uppgiften framför sig. In the near future I will curse myself for saying this men jag tycker ändå att de två frågorna vi fick verkar överkomliga.

 

1. Combining the themes of mobility, interconnectedness and identity please make a critical conceptual discussion focusing upon a concrete contemporary issue.

2. Choose a relevant topic on the basis of which you discuss contemporary patterns of economic globalization using at least 3 of the following concepts: state sovereignty, global transactions, global division of labour, neoliberalism, sustainability and resilience.

Alltså, efter typ 6 års väntan efter Dreamfall (8 år, men jag spelade inte Dreamfall direkt när det kom ut, så ungefär 6 år) och efter typ 11 år sedan The Longest Journey så var kvällen här. Klockan är nu halv tre och jag MÅSTE slita mig från Dreamfall Chapters som släpptes ikväll. Fy fan, alltså det är så jävla bra hittills. Ursäkta svordomar och så vidare, men jag är alldeles lyrisk. Jättebra musik, fantastisk dialog, underbar gameplay. YES! Marcus tog kort på mig när det skulle starta, jag tjöt :')

Oj ett till blogginlägg idag (kan det ha en koppling till att jag försöker undvika min seminarieuppgift tro? TYST). Marcus är och repar den här helgen, och jag saknar honom! Jag hittade just en gammal konversation mellan honom, mig och min vän Robert. Ibland glömmer jag hur smart han är. Man lever nära inpå varandra, ni vet, man pratar om vardagliga saker, man brottas och löjlar sig, går och handlar, tvättar. Han dansar omkring med ett durkslag på huvudet, han klagar över sina universitetskurser, han lyssnar på Power metal (inget illa ment, hehe). Man växer samman när man bor ihop, och ibland glömmer vi båda två (eftersom vi båda har påpekat det inför varandra) att vi är två olika personer. 

 

Och fan, min sambo är en jävligt påläst, sofistikerad, intelligent människa. Och jag gillar det, och det tåls att tänka på ibland. Punkt.

Min sista seminarieuppgift vill visst inte skriva sig själv. Jag lämnade den inatt och hoppades att den skulle vara full av intelligenta insikter när jag öppnade den imorgon, men den är visst lika intetsägande idag också. Jag skriver om Orientalism v.s Globalism (à la Peter Marcuse), och lägger till den sociala konstruktionen av kön. Om någon känner sig manad så kan ni förklara för mig vad fan jag menar med det. Men oh well, jag brukar hitta på ett koncept som jag inte fattar och sen låta den förklara sig själv, och det har funkat hittills. Mina lärare verkar förstå sig på mina argument bättre än vad jag själv gör, jag har fått 4 av 5 poäng på de två uppgifter jag redan gjort.

 

Mitt största problem är att jag inte verkar tycka om någon plugg-musik idag. Jag sitter och bläddrar mellan allt från Manson, Beyonce och 80-tals synth, och inget duger.

Where's the flow at?

Jag brukar inte göra såhär. Skriva ned mina debatter med folk från Facebook. Just gårdagens korta och offensiva samtal kunde ens knappast kallas för en debatt, för jag orkar inte vara så jävla konstruktiv hela tiden. 

 

Det handlade om en bekant som lade upp en video från Youtube som hen påstod sig ha skrattat ihjäl sig åt. Videons titel berättade för mig vad videon visade, en ko som blev brutalt slagen av en man. Kon/kalven skrek på ett "komiskt" sätt av vad jag förstod det som eftersom beskrivningen löd "goat scream". Egentligen ska man inte säga något utan att ha kollat på innehållet, vare sig det är en artikel eller en video. Men i just detta fall vet jag mycket väl, jag har sett mer av sånt här än många andra. Slaktindustrin, äggproduktion, cirkus, pälsindustrin, mjölkindustrin etc etc etc, jag har sett allt. Och även liknande videor som denna, med slag (knytnävar, kängor), svärd och påkar. Jag klarar inte mer. 

 

Jag kunde knappt sova inatt. Jag kunde inte blunda för alla dessa videor och bilder som någonsin etsat sig fast under mina ögonlock spelades upp om och om igen.

Och inte bara det. Utan även min upprördhet pågrund av hens reaktion på min kommentar under hens länkade video: kukhuvud. (Ja, jag varnade för min icke-konstruktiv argumentation). Hens försvar var nämligen "Jag är en sån som skrattar åt allt." Varpå en annan bekant skrev "Man måste kunna skämta om allt: Judarna/Hitler etc. Skämt hjälper oss att hantera svåra situationer".

 

Och jag har hört det många gånger, och jag kan hålla med, till viss del. Man kan skratta när man är i chock t.ex. Som när jag fick reda på att en vän omkommit i en olycka i våras. Då började jag att skratta, och gråten kom inte förrän om ett tag.

 

Men att skratta, och lägga ut videon på Facebook där en individ misshandlas. Jag vet inte om det räknas som "hantering av chock." Och det var ju inte ett direkt skämt heller, bara ren och skär misshandel och ett "roligt" ljud, så det kvalificeras knappast som ett "joke to cope". Hen var ju knappast upprörd över incidenten utan tyckte bara att det var så jävla kul att hen nästan ramlade av stolen. Helvete heller att det är okej. Skratta åt vafan du vill, men du är fortfarande en empatilös, bortskämd skitunge, och det finns inget som rättfärdigar ditt hånfulla skitbeteende mot en varelses hjälplöshet och smärta.  Och detta stör mig också något så enormt. Människor som skryter med sin brist på empati. "Hela världen är fucked up, det finns inget vi kan göra, det är lika bra att vi skrattar åt det." Ja, gud vad ni är häftiga. Så himla hårda att ni aldrig gråter. Och gud vad jag som bryr mig är tråkig och seriös och PK och humorlös. Gud vad jag är naiv som faktiskt tror att vi kan förändra något. Låt oss alla kolla på masslakt av kycklingar, äta Kentucky Fried Chicken och klappa en höna samtidigt (har faktiskt gjorts under ett Penn&Teller avsnitt). Hihi, Hoho, Haha, this is great fun. 

Den här masterutbildningen gör det svårt att göra den här bloggen kontinuerligt intressant. Det är mer som att jag ger den tillfälliga sessioner av hjärtmassage och sedan låter den ligga och kippa efter andan.

 

Hur som helst; utbildningen är superb. Många av mina klasskamrater har tvivel om hur relevant den är, eller åsikter på hur flummig den är. Jag trivs i flummet, i komplexiteten och av att veta att jag inte vet någonting i princip. Det kan kännas lite nerve-wracking, men också spännande, ingen kan förutse med särkskilt stor sannolikhet vad som kommer att hända i världen. Här är en utav mina allra första föreläsare på Göteborgs universitet, aktiv inom Occupy rörelsen, och en betydande liten guppy inom akademin.