Oj ett till blogginlägg idag (kan det ha en koppling till att jag försöker undvika min seminarieuppgift tro? TYST). Marcus är och repar den här helgen, och jag saknar honom! Jag hittade just en gammal konversation mellan honom, mig och min vän Robert. Ibland glömmer jag hur smart han är. Man lever nära inpå varandra, ni vet, man pratar om vardagliga saker, man brottas och löjlar sig, går och handlar, tvättar. Han dansar omkring med ett durkslag på huvudet, han klagar över sina universitetskurser, han lyssnar på Power metal (inget illa ment, hehe). Man växer samman när man bor ihop, och ibland glömmer vi båda två (eftersom vi båda har påpekat det inför varandra) att vi är två olika personer. 

 

Och fan, min sambo är en jävligt påläst, sofistikerad, intelligent människa. Och jag gillar det, och det tåls att tänka på ibland. Punkt.