Jag brukar inte göra såhär. Skriva ned mina debatter med folk från Facebook. Just gårdagens korta och offensiva samtal kunde ens knappast kallas för en debatt, för jag orkar inte vara så jävla konstruktiv hela tiden. 

 

Det handlade om en bekant som lade upp en video från Youtube som hen påstod sig ha skrattat ihjäl sig åt. Videons titel berättade för mig vad videon visade, en ko som blev brutalt slagen av en man. Kon/kalven skrek på ett "komiskt" sätt av vad jag förstod det som eftersom beskrivningen löd "goat scream". Egentligen ska man inte säga något utan att ha kollat på innehållet, vare sig det är en artikel eller en video. Men i just detta fall vet jag mycket väl, jag har sett mer av sånt här än många andra. Slaktindustrin, äggproduktion, cirkus, pälsindustrin, mjölkindustrin etc etc etc, jag har sett allt. Och även liknande videor som denna, med slag (knytnävar, kängor), svärd och påkar. Jag klarar inte mer. 

 

Jag kunde knappt sova inatt. Jag kunde inte blunda för alla dessa videor och bilder som någonsin etsat sig fast under mina ögonlock spelades upp om och om igen.

Och inte bara det. Utan även min upprördhet pågrund av hens reaktion på min kommentar under hens länkade video: kukhuvud. (Ja, jag varnade för min icke-konstruktiv argumentation). Hens försvar var nämligen "Jag är en sån som skrattar åt allt." Varpå en annan bekant skrev "Man måste kunna skämta om allt: Judarna/Hitler etc. Skämt hjälper oss att hantera svåra situationer".

 

Och jag har hört det många gånger, och jag kan hålla med, till viss del. Man kan skratta när man är i chock t.ex. Som när jag fick reda på att en vän omkommit i en olycka i våras. Då började jag att skratta, och gråten kom inte förrän om ett tag.

 

Men att skratta, och lägga ut videon på Facebook där en individ misshandlas. Jag vet inte om det räknas som "hantering av chock." Och det var ju inte ett direkt skämt heller, bara ren och skär misshandel och ett "roligt" ljud, så det kvalificeras knappast som ett "joke to cope". Hen var ju knappast upprörd över incidenten utan tyckte bara att det var så jävla kul att hen nästan ramlade av stolen. Helvete heller att det är okej. Skratta åt vafan du vill, men du är fortfarande en empatilös, bortskämd skitunge, och det finns inget som rättfärdigar ditt hånfulla skitbeteende mot en varelses hjälplöshet och smärta.  Och detta stör mig också något så enormt. Människor som skryter med sin brist på empati. "Hela världen är fucked up, det finns inget vi kan göra, det är lika bra att vi skrattar åt det." Ja, gud vad ni är häftiga. Så himla hårda att ni aldrig gråter. Och gud vad jag som bryr mig är tråkig och seriös och PK och humorlös. Gud vad jag är naiv som faktiskt tror att vi kan förändra något. Låt oss alla kolla på masslakt av kycklingar, äta Kentucky Fried Chicken och klappa en höna samtidigt (har faktiskt gjorts under ett Penn&Teller avsnitt). Hihi, Hoho, Haha, this is great fun.