Idag har jag sysselsatt mig med att spinna vidare på mitt och Roberts concept om dockor. Den här dockan är dock inte alls steampunk, mest pga brist på sådana kläder. Men det blev rätt coolt ändå. Förutom sminket, yuck. Hon har fortfarande inget namn. Håll till godo.
Fika på Brödboden tillsammans med Sexgudinnan, Chriis, Rose, Honey och Moonchild står på schemat idag! :D Sen ska vi ha massagekväll hos Honey som förr i tiden ^.^ Kära Moonchild spenderar natten hos mig, mys <3
Två gånger i veckan, varje vecka har jag sprungit. Ni vet, för att få upp flåset och få snygga ben. Jag har gjort situps och rygglyft och armhävningar. Jag har inte fått träningsvärk en enda gång, och nej, jag är inte vältränad. Igår började jag öva på The Drill ordentligt.
Idag: TRÄNINGSVÄÄÄÄÄRK! Jag säger bara det, dans är den bästa träningsformen. Varsågod och träna lite själva, det är inte bara svettigt, det är kul också :D
Sååå, natten hos Robert var awesome, vi fick fnatt och klädde ut oss till Steampunk Robotar. Jag skulle ha lagt ut alla 100 bilderna så fort jag kom hem, men kom sedan på att jag hade datorsladden i Jönköping :'( Men ni kan ju peppa med de här bilderna på bandet Steam Powered Giraffe som agerade som vår inspiration:
Så i förrgår (i onsdags) åkte jag (Artreju) till Skövde och träffade käre Sebastian (Bastian)! Vi vandrade runt, satt på lummiga gröna platser, var alldeles för högljudda för att egentligen få vistas i stadsmiljö och besökte sedan Nemo och Michael en stund. På kvällen gick vi hem till Frida (Barnakejsarinnan/Moonchild) och drack vin och tjöta till klockan 12. Kunde inte bli bättre <3
Mannen vars medvetande den tredje dörren ledde till hade en gång suttit och väntat vid ett fönster i ett övergivet rum i ett hyreshus som var fullt av övergivna rum - övergivna av alla utom de fyllon och galningar som ofta tillbringade nätterna där. Man visste att fyllona var där därför att man kunde känna lukten av deras förtvivlade svett och ilskna piss. Man visste att galningarna fanns där därför att man kunde känna stanken av deras förryckta tankar. De enda möblerna i det här rummet var två stolar. Jack Mort använde båda två: den ena satt han på, och den andra blockerade han dörren ut till korridoren med. Han räknade inte med några plötsliga störningar, men det var bäst att vara på den säkra sidan. Han satt tillräckligt nära fönstret för att kunna se ut, men tillräckligt långt in i skuggan för att gå säker för alla som råkade titta åt hans håll. Han hade en röd, vittrad tegelsten i handen. Han hade bänt loss den alldeles utanför fönstret, där ganska många satt lösa. Den var gammal och rundad i hörnen, men den var tung. Bitar av gammalt murbruk satt fast på den likt blötdjur på ett båtskrov. Mannen tänkte släppa tegelstenen på någon. Han brydde sig inte om vem; i fråga om mord var Jack Mort inte den som gjorde skillnad på folk och folk. Efter en stund kom en familj på tre personer gående längs trottoaren nedanför: en man, en kvinna och en liten flicka. Den lilla flickan hade gått längst in, förmodligen för att hon skulle gå säker för bilarna. Det var ganska tät trafik såhär nära järnvägsstationen, men Jack Mort brydde sig inte om trafiken. Det han brydde sig om var avsaknaden av hus mitt emot honom; dessa hade redan rivits och hade lämnat en skräpig ödemark med spräckta plankor, trasigt tegel och glimmande glasskärvor efter sig. Han skulle bara luta sig ut några sekunder, och han bar solglasögon och en stickad mössa över sitt blonda hår, trots årstiden. Det var som stolen som blockerade dörren. Även om man var skyddad för väntade risker, skadade det inte att gardera sig mot de oväntade som återstod. Han bar dessutom en joggingtröja som var alldeles för stor för honom - den slutade nästan halvvägs ned på låren. Detta säckliknande klädesplagg skulle försvåra beskrivningen av hans kroppsbyggnad (han var ganska mager) om han skulle bli observerad. Den tjänade dessutom ett annat syfte: varje gång han "sjunkbombade" någon (det var nämligen så han alltid tänkte på det: som "sjunkbombning"), så gick det för honom i byxorna. Den säckiga joggingtröjan dolde samtidigt den våta fläck som alltid bildades på jeansen. [...] Han släppte tegelstenen och såg den falla. Den for ner, tumlade runt. Jack såg tydligt de fastsittande bitarna av murbruk i solskenet. I dessa ögonblick var allting tydligare än annars, allting avtecknade sig med exakt och geometrisk perfekt form och innehåll; det här var någonting som han hade påverkat verkligheten med, som när en skulptör slår klubban mot huggjärnet för att förändra stenen och skapa någonting med nytt innehåll av den döda materien. Det här var det märkligaste i världen; logik som samtidigt var hänryckning. Ibland missade han eller bara snuddade vid offret, precis som en skulptör kan missa med klubban eller hugga fel, men det här var perfekt. Tegelstenen träffade flickan i den rutiga bomullsklänningen mitt i huvudet. Han såg blod välla fram - det var rödare än tegelstenen men skulle snart torka och få samma rödbruna färg. Han hörde modern börja skrika. Sedan satte han fart. [...] Han kunde fortfarande höra kvinnan - han förmodade att det var den lilla flickans mamma - tjuta, men ljudet kom från byggnadens framsida; det var svagt och ointressant. Allting som hände efteråt - tjuten, förvirringen, de skadades skrik (om de skadade fortfarande kunde skrika) - var ointressant för Jack Mort. Det viktiga var det som framkallade förändringar i sakers normala förlopp och skulpterade nya linjer i människors liv... och kanske inte bara påverkade de drabbades öden utan flera öden i en vidare krets omkring dem, likt ringar från en sten som kastas i en lugn damm. Vem kunde säga att han inte hade skulpterat kosmos den här dagen eller att han inte skulle komma att göra det någon gång i framtiden? Herregud, inte undra på att han brände av satsen i byxorna!
Igår var den jobbigaste dagen på länge. Min älskling Roxy har blivit biten av en hund, och han verkade bli bättre. Men igår var han alldeles svullen runt såren, så vi åkte till veterinären. Jag grinade som satan, sen fick jag mata honom hela kvällen och han låg bara och flämtade. Idag mår han avsevärt bättre :') Tack, tack, tack, tack!
(gamla bilder följer, såhär ser han inte ut nu, nu är han rakad på rumpan och har en dum tratt över huvudet :( )
Hihi, Du är vackrast i världen. Du är min bästa vän :')
Japp, det blev del två av Det Svarta Tornet, Följeslagarna. Det känns himla tunt med 500 sidor när man precis hållt i en 900 sidig bok i sin hand varje kväll x) Gud vad jag tjatar om vad jag läser, men det händer inte mycket mer här :P
Men något annorlunda jag gjort är att jag pratat med söta Becky och goa Matilda i telefon idag, jag saknar dom båda :'( <3
Nu har jag då läst ut The Tommyknockers av Stephen King. Av 5 stjärnor får den... Ja, det beror på hur man räknar, om man räknar allmänt: Lätt 4 stjärnor. Om man jämför med andra Stephen King verk: 3 stjärnor.
Efter jag har ätit min sallad ska jag cykla ned och låna en ny, jag tror det blir andra boken i serien det Mörka Tornet. Men här kommer två stycken ur The Tommyknockers som var mysigt skrivna, enjoy.
Måndagen den 8 augusti: Värmen var tillbaka igen.
Redan klockan en kvart över sju denna måndagsmorgon visade termometern utanför Newt Berringers köksfönster på tjogosex grader Celcius, men Newt stod inte ute i köket och avläste temperaturer, utan fastmera i badrummet i bara pyjamasbyxor och försökte klumpigt applicera sin framlidna frus makeup på sitt eget ansikte och svor över hur svetten fick pancaken att klimpa sig. Han hade alltid betraktat makeup som ett oskyldigt nöje för kvinnor, men nu när han försökte använda den i dess ursprungliga syfte - inte att betona det sköna utan att dölja det fula (eller åtminstone det uppseendeväckande) - upptäckte han att detta att lägga en makeup var som att klippa håret på någon. Ett jobb som var fan så mycket svårare än det verkade.
Han lade den där makeupen för att försöka dölja det faktum att hyn på hans panna och kinder den senaste veckan börjat blekna allt mera. Självklart var han medveten om att fenomenet i fråga måste ha att göra med hans och de andras besök inne i Bobbis skjul - besök som han inte kunde minnas något av efteråt annat än att de varit skrämmande men samtidigt enormt upplivande, och att han alla tre gångerna kommit ut igen med en känsla av att vara tre meter lång och redo för ett jätteknull med en hel pluton kvinnliga gyttjebrottare. Han var tillräckligt insatt i det hela för att se ett samband mellan det som hände honom och skjulet, men till en början hade han trott att allt som hände var att han blev av med sin vanliga sommarsolbränna. Under åren innan en ishal vintereftermiddag och en sladdande brödbil tog hans maka Elinors liv, hade hon ofta skämtat om att man bara behövde sätta Newt under en enda solstråle när som helst efter den första maj för att han skulle bli brun som en indian.
Men på eftermiddagen fredagen den femte kunde Newt inte lura sig själv längre. För då kunde han tydligt se venerna och artärerna och kapillärkärlen i sina kinder, exakt som man kunde se dem i den där modellen som han givit sin systerson Michael för två jular sedan - Den genomskådade mannen, som den kallades. Det kändes rent förbannat otrevligt. Och inte nog med att han kunde se in i sig själv; när han tryckte fingrarna mot kinderna, kändes kindbenen utpräglat mosiga och mjuka. Som om de... ja... höll på att upplösas.
s. 574-575
Bobbi smuttade på sitt öl och blickade ut över Old Derry Road igen. Väntade väl oroligt på att de skulle komma, förmodade Gardener. Om de - han och hon - verkligen sagt allt som fanns kvar att säga efter alla dessa år, önskade han nästan att han aldrig lytt sin impuls att komma tillbaka, oavsett orsakerna eller det eventuella resultatet. En sådan matt och tunn avslutning på ett förhållande som på sin tid innefattat kärlek, sex, vänskap, en period av spänd détente, omtanke och till och med rädsla tycktes ju rentav bara driva med alltsammans - smärtan, såren i själen, kraftansträngningen.
"Jag har alltid älskat dig, Gard", sade Bobbi mjukt och tankfullt och utan att se på honom. "Och hur detta än slutar, får du aldrig glömma att jag älskar dig fortfarande." Nu såg hon på Gardener, och hennes ansikte var en sällsam parodi på ett ansikte täckt av en tjock makeup - nog måste väl detta vara någon hopplös excentriker som råkade likna Bobbi lite grand. "Och jag hoppas också att du skall minnas att jag aldrig bad om att få snubbla på den där jävla grejen. Den fria viljan var ingen verkande faktor här, för att använda ett uttryck som säkert redan har nötts och stötts av diverse klichémakare."
"Men du valde ju att gräva upp den", sade Gardener. Hans röst var lika stillsam som Bobbis, men nu kände han hur en ny skräck steg in i hans hjärta. Var det där med den fria viljan kanske en kringgående ursäkt för det kommande mordet på honom själv?
-Gr
