Mannen vars medvetande den tredje dörren ledde till hade en gång suttit och väntat vid ett fönster i ett övergivet rum i ett hyreshus som var fullt av övergivna rum - övergivna av alla utom de fyllon och galningar som ofta tillbringade nätterna där. Man visste att fyllona var där därför att man kunde känna lukten av deras förtvivlade svett och ilskna piss. Man visste att galningarna fanns där därför att man kunde känna stanken av deras förryckta tankar. De enda möblerna i det här rummet var två stolar. Jack Mort använde båda två: den ena satt han på, och den andra blockerade han dörren ut till korridoren med. Han räknade inte med några plötsliga störningar, men det var bäst att vara på den säkra sidan. Han satt tillräckligt nära fönstret för att kunna se ut, men tillräckligt långt in i skuggan för att gå säker för alla som råkade titta åt hans håll.
Han hade en röd, vittrad tegelsten i handen.
Han hade bänt loss den alldeles utanför fönstret, där ganska många satt lösa. Den var gammal och rundad i hörnen, men den var tung. Bitar av gammalt murbruk satt fast på den likt blötdjur på ett båtskrov.
Mannen tänkte släppa tegelstenen på någon. Han brydde sig inte om vem; i fråga om mord var Jack Mort inte den som gjorde skillnad på folk och folk.
Efter en stund kom en familj på tre personer gående längs trottoaren nedanför: en man, en kvinna och en liten flicka. Den lilla flickan hade gått längst in, förmodligen för att hon skulle gå säker för bilarna. Det var ganska tät trafik såhär nära järnvägsstationen, men Jack Mort brydde sig inte om trafiken. Det han brydde sig om var avsaknaden av hus mitt emot honom; dessa hade redan rivits och hade lämnat en skräpig ödemark med spräckta plankor, trasigt tegel och glimmande glasskärvor efter sig.
Han skulle bara luta sig ut några sekunder, och han bar solglasögon och en stickad mössa över sitt blonda hår, trots årstiden. Det var som stolen som blockerade dörren. Även om man var skyddad för väntade risker, skadade det inte att gardera sig mot de oväntade som återstod.
Han bar dessutom en joggingtröja som var alldeles för stor för honom - den slutade nästan halvvägs ned på låren. Detta säckliknande klädesplagg skulle försvåra beskrivningen av hans kroppsbyggnad (han var ganska mager) om han skulle bli observerad. Den tjänade dessutom ett annat syfte: varje gång han "sjunkbombade" någon (det var nämligen så han alltid tänkte på det: som "sjunkbombning"), så gick det för honom i byxorna. Den säckiga joggingtröjan dolde samtidigt den våta fläck som alltid bildades på jeansen. [...]
Han släppte tegelstenen och såg den falla.
Den for ner, tumlade runt. Jack såg tydligt de fastsittande bitarna av murbruk i solskenet. I dessa ögonblick var allting tydligare än annars, allting avtecknade sig med exakt och geometrisk perfekt form och innehåll; det här var någonting som han hade påverkat verkligheten med, som när en skulptör slår klubban mot huggjärnet för att förändra stenen och skapa någonting med nytt innehåll av den döda materien. Det här var det märkligaste i världen; logik som samtidigt var hänryckning.
Ibland missade han eller bara snuddade vid offret, precis som en skulptör kan missa med klubban eller hugga fel, men det här var perfekt. Tegelstenen träffade flickan i den rutiga bomullsklänningen mitt i huvudet. Han såg blod välla fram - det var rödare än tegelstenen men skulle snart torka och få samma rödbruna färg. Han hörde modern börja skrika. Sedan satte han fart. [...]
Han kunde fortfarande höra kvinnan - han förmodade att det var den lilla flickans mamma - tjuta, men ljudet kom från byggnadens framsida; det var svagt och ointressant. Allting som hände efteråt - tjuten, förvirringen, de skadades skrik (om de skadade fortfarande kunde skrika) - var ointressant för Jack Mort. Det viktiga var det som framkallade förändringar i sakers normala förlopp och skulpterade nya linjer i människors liv... och kanske inte bara påverkade de drabbades öden utan flera öden i en vidare krets omkring dem, likt ringar från en sten som kastas i en lugn damm.
Vem kunde säga att han inte hade skulpterat kosmos den här dagen eller att han inte skulle komma att göra det någon gång i framtiden?
Herregud, inte undra på att han brände av satsen i byxorna!

Följeslagarna s. 362-365