Nu har jag då läst ut The Tommyknockers av Stephen King. Av 5 stjärnor får den... Ja, det beror på hur man räknar, om man räknar allmänt: Lätt 4 stjärnor. Om man jämför med andra Stephen King verk: 3 stjärnor.

Efter jag har ätit min sallad ska jag cykla ned och låna en ny, jag tror det blir andra boken i serien det Mörka Tornet. Men här kommer två stycken ur The Tommyknockers som var mysigt skrivna, enjoy.

 

Måndagen den 8 augusti:
Värmen var tillbaka igen.

Redan klockan en kvart över sju denna måndagsmorgon visade termometern utanför Newt Berringers köksfönster på tjogosex grader Celcius, men Newt stod inte ute i köket och avläste temperaturer, utan fastmera i badrummet i bara pyjamasbyxor och försökte klumpigt applicera sin framlidna frus makeup på sitt eget ansikte och svor över hur svetten fick pancaken att klimpa sig. Han hade alltid betraktat makeup som ett oskyldigt nöje för kvinnor, men nu när han försökte använda den i dess ursprungliga syfte - inte att betona det sköna utan att dölja det fula (eller åtminstone det uppseendeväckande) - upptäckte han att detta att lägga en makeup var som att klippa håret på någon. Ett jobb som var fan så mycket svårare än det verkade.

Han lade den där makeupen för att försöka dölja det faktum att hyn på hans panna och kinder den senaste veckan börjat blekna allt mera. Självklart var han medveten om att fenomenet i fråga måste ha att göra med hans och de andras besök inne i Bobbis skjul - besök som han inte kunde minnas något av efteråt annat än att de varit skrämmande men samtidigt enormt upplivande, och att han alla tre gångerna kommit ut igen med en känsla av att vara tre meter lång och redo för ett jätteknull med en hel pluton kvinnliga gyttjebrottare. Han var tillräckligt insatt i det hela för att se ett samband mellan det som hände honom och skjulet, men till en början hade han trott att allt som hände var att han blev av med sin vanliga sommarsolbränna. Under åren innan en ishal vintereftermiddag och en sladdande brödbil tog hans maka Elinors liv, hade hon ofta skämtat om att man bara behövde sätta Newt under en enda solstråle när som helst efter den första maj för att han skulle bli brun som en indian.

Men på eftermiddagen fredagen den femte kunde Newt inte lura sig själv längre. För då kunde han tydligt se venerna och artärerna och kapillärkärlen i sina kinder, exakt som man kunde se dem i den där modellen som han givit sin systerson Michael för två jular sedan - Den genomskådade mannen, som den kallades. Det kändes rent förbannat otrevligt. Och inte nog med att han kunde se in i sig själv; när han tryckte fingrarna mot kinderna, kändes kindbenen utpräglat mosiga och mjuka. Som om de... ja... höll på att upplösas.

Bobbi smuttade på sitt öl och blickade ut över Old Derry Road igen. Väntade väl oroligt på att de skulle komma, förmodade Gardener. Om de - han och hon - verkligen sagt allt som fanns kvar att säga efter alla dessa år, önskade han nästan att han aldrig lytt sin impuls att komma tillbaka, oavsett orsakerna eller det eventuella resultatet. En sådan matt och tunn avslutning på ett förhållande som på sin tid innefattat kärlek, sex, vänskap, en period av spänd détente, omtanke och till och med rädsla tycktes ju rentav bara driva med alltsammans - smärtan, såren i själen, kraftansträngningen.

"Jag har alltid älskat dig, Gard", sade Bobbi mjukt och tankfullt och utan att se på honom. "Och hur detta än slutar, får du aldrig glömma att jag älskar dig fortfarande." Nu såg hon på Gardener, och hennes ansikte var en sällsam parodi på ett ansikte täckt av en tjock makeup - nog måste väl detta vara någon hopplös excentriker som råkade likna Bobbi lite grand. "Och jag hoppas också att du skall minnas att jag aldrig bad om att få snubbla på den där jävla grejen. Den fria viljan var ingen verkande faktor här, för att använda ett uttryck som säkert redan har nötts och stötts av diverse klichémakare."

"Men du valde ju att gräva upp den", sade Gardener. Hans röst var lika stillsam som Bobbis, men nu kände han hur en ny skräck steg in i hans hjärta. Var det där med den fria viljan kanske en kringgående ursäkt för det kommande mordet på honom själv?

Tyst med det där, Gard. Sluta skuggboxas.