Jag vill bara få sova. De gör stamrenovering i vårt kära lägenhetskomplex från november och 10 MÅNADER FRAMÅT. *gråter lite* Så oljudet är vardagsmat vid det här laget. De börjar alltid kl 7-8 också såklart, varför inte liksom. Den här veckan är de inne hos oss, och praktiska och hurtiga människor som de är så tror de att alla är lika glada i hågen som dem. Därför tycker de inte att de behöver ringa dagen innan och säga när de kommer - utan nöjer sig med att glatt knacka på kl 7. Och jag rusar upp med andan i bröstet, panik-klär-på-mig och ångestar över mitt degiga ansikte, öppnar dörren, försöker se vaken ut (spärrar up ögonen) och säger "HIHI ursäkta jag ska bara väcka min pojkvän", drar upp Marcus som har rödsprängda ögon och vars mentala hälsa hänger på en skör tråd (hans c-uppsats ska vara klar imorgon typ, vilket gör att han sitter uppe till kl halv 7 på morgonen). Helt plösligt sitter vi på balkongen med varsinn kaffe, utslängda ur lägenheten. Marcus gör klickljud med munnen för att hålla sig vaken. Jag får nippran.