Jag och herren var dressed for success i söndags, och likaså var våra kamrater som vi hade valvaka ihop med på Språkcaféet i Göteborg. Jag trodde inte, men jag hoppades på 7 % för Vänstern, det finns ingen anledning till att vi ska ha lägre, snarare högre med en sådan lyckad valrörelse och en fantastisk kampanj som 9 av 10 väljare håller med om "Välfärden är inte till salu". 

 

Vi slutade på 5,7, F! kom inte in och SD blev tredje största parti. Mardrömsscenariot är här. Det enda positva, en gnutta hopp var att Löfven blev statsminister. Men med hans aspiration att bli älskad av mittenväljare så har han sträckt ut handen till att fortsätta med vinster i välfärden, en undermålig miljöpolitik och ett ojämställt Sverige. 

 

När klyftorna ökar i inkomst, utbildning, bostadsförhållanden och mellan skolorna, då ökar klyftorna mellan människor. Vi misstänkliggör varandra, vi skyller på varandra, och sakta men säkert tar vi ut vår oro i hat mot de som kommer till vårt land i sökandet efter en bättre framtid. Rasismen är symptomet, kapitalismen är sjukdomen.