Gud vad jag saknar dig nu. Jag är sådär sjuk, eländig och smått patetisk med en snorig näsa och håret klistrat mot pannan. Innan jag träffade dig hade jag aldrig velat ha någon hos mig i detta nu. Jag hade inget behov, jag behövde bara mig själv utöver mina vänner och familj. Jag var inte ensam och ledsen, jag var helt nöjd med mitt liv. Jag längtade aldrig efter någon, jag ville aldrig sova bredvid någon. Jag trodde inte att det någonsin skulle ändras.

 

Jag ville inte ha ett förhållande, och det sa jag till dig. Jag hade planerat i mitt huvud att "när jag är typ 25-27 kan jag träffa någon, det blir lagom". Men jag träffade dig och du tyckte om mig villkorslöst, och du trodde på oss. Det gjorde inte jag såklart, cynisk och tråkig som jag är. "Det blir en fin höst tillsammans" sa jag. Några månader senare vågade jag se dig i ögonen och le och säga "Det blir ett fint år tillsammans". Och du nickade, men såg längre än jag någonsin skulle vågat. För du är sådär otroligt modig.

 

Jag frågade mamma, mest på skoj, "Tror du att det blir jag och Marcus?" och menade såklart "...livet ut". Och min mor, med fötterna på jorden som en redig västgötte ska ha, svarade "Ja, det tror jag." Och jag grät. För jag såg en liten glimt av min framtid. Tillsammans med Marcus. Och jag kände en så stark lycka.

 

Jag var inte tom innan jag träffade dig, det vore en lögn att säga det. Men jag är tom utan dig nu när jag vet att du finns. Och hjärtat spränger när jag tänker på den famn som tillhör dig, de ögonen som verkar blicka ut från djupa vatten. Ögon som verkar veta hur allt kommer att sluta. Att få vara med dig är att få vara del av något stort, och ändå en så astronomisk liten del av världsaltet. En familj. Du och jag.