Paolo Freire bodde i Latin Amerika och blev förvisad från Brasilien när han 1968 skrev sin bok Pedagogy of the oppressed. Möjligen kanske jag utvidgar mitt resonemang efter att ha läst boken i fråga, men just nu utgår jag från en kort sammanfattning. Hur som helst så talar Freire om att det finns förtryckare och förtryckta i samhället. Förtryckarna dominerar och de förtryckta accepterar dominans. Från detta skapas en tystnadskultur, en status quo där varken förtryckare eller de förtryckta ser en väg ut ur maktförhållandet eftersom det är så invävt i vår tankebana.

 

Men självklart finns det en väg ur detta, även om det ibland kan te sig motsägelsefullt. När de förtryckta lyfter sig ur sin situation är det svårt att inte inta en förtryckares position. Freire menar då att utbildning är en lösning. Dock inte den traditionella utbildningen som är en bevarare av förtryckarsystemet där läraren utövar dominans över eleven och behandlar denne som ett tomrum utan egna erfarenheter (så kallat banking education). Istället efterfrågar Freire en liberal utbildning som har dialog som utgångspunkt. Här får eleven själv problematisera sin situation och därifrån komma med lösningar (också applicerbart på människor som är fast i fattigdom). Detta främjar också erfarenhetsutvidgning och verklighetsuppfattning när man får lyssna och prata med andra människor. (Ni IA-are känner igen detta från våra LFA workshops.)