Innan jag åkte till Sydafrika tror jag aldrig att jag hade uppmärksammat den 6e juni förutom genom att debattera med Sverigedemokrater som just denna dag fått sig en redig ego-boost, snörat på sig sina gamla kängor, dragit på sig sina gömda bombarjackor och tagit en bulle i solen medans hen levde loppan i Aftonbladets kommentarsfält.

 

Men efter att ha färdats till den södra hemisfären och bott där i 2 och en halv månad har jag sett Sydafrikas icke-existerande välfärdssystem, deras frånvaro av trygghet, jämställdhet och framtidstro samt deras misstro till sin regering och sin president. Framförallt  har jag sett och förfärats av deras hat, rädsla och avståndstagande till varandra som medmänniskor, arbetskamrater och grannar. Och jag längtade efter att se mitt Sverige, ett land med avsky för hierarkier och extravagans, för lagom är bäst.

 

Och jag är lycklig här, här ska jag stanna, och jag ska jobba för att göra oss ännu bättre. För våra skavanker finns, och de växer. Politiken drar oss ned till Sydafrikas standard där mina vänner med drömmar om att utbilda sig inte har råd, där man skyggar inför tanken på kommunala sjukhus och skolor och där avståndet mellan rika och fattiga, svarta och vita har skapat ett splittrat samhälle utan kärlek och ömhet för varandra. Det ska inte hända här. Så gå ut och ta hand om varandra idag, och visa att oavsett kön, sexuell läggning, hudfärg, trosuppfattning och social status så är vi lika mycket värda. Alla är välkomna hit, oavsett vem du är, det är ett Sverige och en värld som är värt att kämpa för.