Jag har tänkt på det vi diskuterade med vår föreläsare Peter Mckee. Att vi svenskar älskar att klaga, men att vår generation svenskar inte gör ett piss. Vi delar och gillar bilder på Facebook, men går inte längre än så. Det är som att allt vi faktiskt bryr oss om är att skapa vår egen självbild. En självbild som är till för att beskådas, inte till för att användas. Vi är tomma skal på försäljning, och högst antal "gilla"-markeringar vinner.

 

Men vad är vårt pris? Vad är det vi jagar? En identitet och en tillhörighet i ett kargt landskap. För vi har lärt oss att det är fult med kollektivism, att ensam är man stark. Vi går emot vår mänskliga natur så fullständigt och försöker därför desperat, i världen av sociala forum och personliga avatarer, att söka andras bifall. Vi nöjer oss inte med att vara som alla andra, vi vill vara speciella, för det har vi lärt oss att man ska vara. Vi vill inte defineras som en gruppmedlem, som en familjemedlem; vi vill vara den som flyger högst. Men vi tittar oss i spegeln och ser en misslyckad skärva, en andel av något sedan länge avlagt och glömt. Och i bristen på självförverkligande i den verkliga världen sätter vi oss vid Facebook för att höja oss själva till skyarna. Kanske får vi sväva på 16 "gilla"-markeringarnas moln just denna dag.