Alarmet gick av vid kl 7 och ute i morgondimman mötte jag Peter. Vi åkte buss till Öxnehaga där vi hade ett möte med Leif Regnér från Friluftsfrämjandet. Just nu känns vårt integrationsprojekt inte som en onåbar dröm, kanske kommer vi att lyckas att få igenom det :') Jag och Peter åkte tillbaka till skolan 1 h och 15 min försent och välkomnades av en varm applåd av klassen då vi lyckades komma in precis när vår föreläsare hade tackat och avslutat.

När jag och Peter satt och väntade på Leif funderade jag över hur hemmakär jag verkligen är. Utsikten över isklädda Vättern, en sprakande brasa, en kaffe i handen, skäggiga gubbar som runtom oss inte sa ett ljud till varandra, hemska trämöbler och smaklösa djurhudar uppspända på väggarna.

Sverige, med vetskapen om att jag ska lämna dig verkar du nu skina som aldrig förr. Dystra, tysta, sorgliga, lilla land, jag älskar dig.