Det förra inlägget avslutades med en fråga om hur vi ska ta itu med det stora resurs och arbetskraftsbehovet inom omsorgen när 40-talisterna snart blir 80 år. Kan invandring vara en positiv faktor? Invandringen har räddat Europas demografi, men det är en långsiktig lösning eftersom det tar lång tid att etablera migranter på arbetsmarknaden. Varför är det så? Innan vi tar itu med den frågan ska vi få en snabb överblick över svensk invandringshistoria (om ytterligare information efterfrågas, läs boken Invandringen till Sverige av Christer Lundh).

Sverige var förut ett utvandringsland, 1,3 miljoner svenskar migrerade till USA. Men 1929 slog depressionen till i Amerika och spred sig ut till resten av världen, och många svenskar återvände.

Efter andra världskriget kom många flyktingar ifrån våra nordiska grannländer och Baltikum, vilket år 1950 och framåt avlöstes av arbetskraftsinvandring. Detta förde med sig en institutionell förändring som fortfarande är aktuell då migration inom Norden blev extremt liberalt eftersom detta tjänade den svenska industrins intressen. Flyktingströmmar under den här tiden var få förutom under politiska kriser såsom Sovjets invasion i både Ungern 1956 och deras ockupation av Tjeckoslovakien 1968. 1970-talet var dock vändpunkten där migrationen förändrades drastiskt från i stort sett bara arbetskraftsinvandrare till flyktingar. Dessa flyktingar kom till stor del ifrån Latinamerika där det förändrade politiska läget var minst sagt våldsamt med den ena militärkuppen efter den andra.

1980-1990 växte den icke europeiska invandringen, och migration från Asien och Afrika blev centralt. En intressant notering, som nu återkopplar till vår fråga i början av inlägget är att arbetskraftsinvandringen hade högre sysselsättning än infödda svenskar. Deras barn (t.ex. 90-talister från Balkan) hade bättre skolframgångar än barn med svenska föräldrar. Ur integrationssynpunkt har alltså arbetskraftsinvandringen varit extremt framgångsrik.

Idag visa dock ett stort antal studier att bidragstagandet är större och sysselsättningen är lägre bland invandrare. Misslyckandet inom integrationen är stor. 2:a generationens invandrare från Asien, Latinamerika och Östeuropa har lyckats väldigt bra, de har ofta högre utbildning är infödda. Men 2:a generationens invandrare från Afrika och Mellanöstern har t.o.m. sämre villkor är sina föräldrar. Problemet har alltså inte bara fortplantats, utan fördjupats. Så här kommer frågan ytterligare en gång, varför är det så?

1.      Diskriminering – Människor diskrimineras p.g.a. sitt utseende, sin hudfärg och sitt efternamn, något som är vetenskapligt studerat i många delar av västvärlden, även om det är svårt att kartlägga omfattningen empiriskt. Statistisk diskriminering som just handlar om generalisering av en grupp människor är ännu vanligare under lågkonjunkturer då arbetsgivare är extra försiktiga.

2.      Sverige-specifika faktorer – Språket har här en betydande roll. Om man inte kan det svenska språket är det ytterst svårt att få en anställning, även inom jobb där språk inte är centralt. Om invandrare har samma språknivå som en nionde klassare ökar deras anställningsbarhet med 30-40% om inte mer.

The strength of the weak ties är en teori utvecklad av Mark S. Granovette som har en stor roll till förklaringen varför invandrare har så låg anställningsbarhet. Det handlar om att starka band, såsom familjeband, vänskapsband eller likande kan vara bra för det sociala livet, men det är inte speciellt effektivt för att få en karriär. Då är det mycket mer givande med många olika svaga band, alltså en stor bekantskapskrets. När invandrare sätts i segration cirkulerar samma information runt hos alla invånare och de kommer inte i kontakt med den yttre världen.

Utbildningsnivå är självklart essentiellt för att få arbete, speciellt i Sverige. Bosnier hade t.ex. en hög utbildningsnivå när de kom till Sverige, och kom därför snabbt in på arbetsmarknaden. Men somalier, som kommer ifrån ett land med knappt några institutioner eller någon välfärd har en extremt låg utbildningsnivå. Sverige är, på gott och ont, till skillnad ifrån USA ett land som har gjort sig av med nästan all icke kvalificerad arbetskraft. Somalier i Sverige har en sysselsättning på 20 %, i USA har somalier en sysselsättning på 50-60 %. Frågan är om vi ska behålla vårt system där människor behöver ett högt humankapital för att erhålla ett jobb, men däremot beviljas hög lön och sociala förmåner? Eller ska vi gå mot USA:s håll där lågt kvalificerade människor anställs för att dagarna i ända stå och välkomna människor in på Wallmart med en lön som inte täcker matkostnader och där en sjukförsäkring knappast ingår. Kanske inte.

Frågan är, minst sagt, komplex.

Perspektivet transnationalism som i korthet presenterades under Migrationens världshistoria del 1 korrigerar de gamla perspektiven (framförallt assimilering och ackulturation) som bara har fokus på migrationens process i mottagarlandet. Transnationalismen innehåller bevakning inom hur migranternas nätverk sträcker sig tillbaka till sändarlandets politik, ekonomi, religion, familjeliv och vänner. Men det finns kritik mot perspektivet, här presenterat från A till D.

A)    Transnationella kontakter är inget nytt, det har funnits så länge människor migrerat, alltså nästan lika länge som den mänskliga rasen har funnits. Invandrarsvenskarna i Amerika skrev t.ex. miljontals brev hem till Sverige, alltså hade de starka solidaritetsband till sitt ursprungsland. Men självklart har transnationalismen ökat i grad med utvecklingen inom kommunikation, även kallat ”det sociala klistret”.

B)     Att ska skapa ett socialt fält som spänner över nationsgränser tar tid, energi och resurser i anspråk, som är en begränsad tillgång för alla människor. De internationella migranterna måste därför välja i stort omfång vad man ska lägga sin tid och sin energi på, politik i mottagarlandet eller i ursprungslandet t.ex. Det finns alltså gränser för transnationalism.

C)     Många gånger betraktar forskning det som att migranter befinner sig på två platser, eller i någon slags abstrakt cybervärld, något som kritiskt sett brister i vetenskaplig realism. Man lever bara i en enda fysisk miljö, något som resulterar i att engagemanget läggs så småningom i mottagarlandet.

D)    Forskningen homogeniserar migranter. Man glömmer att det finns grupperingar som påverkar graden av transnationalism som varierar i avseende mellan bl.a. klass, kön, intressen och hur länge de har bott i mottagarlandet.

Väldigt få migrationsgrupper i världen (med bl.a. kineserna som undantag) har kontakter med varandra som spänner över nationsgränser och tid. Svenskarna som residerade i Amerika hade god kontakt med sitt hemland, men nu ungefär 100 år senare eller mer vet inte många invånare i exempelvis Minnesota att deras förfäder kom från Sverige. Väldigt få kan svenska och i de amerikanska städerna Lindstrom, Wasa, Stockholm och Mora är kunskapen om svensk kultur ytterst begränsad (”Men Sverige har väl ingen tandläkarvård?”). Man samlas t.ex. på vissa dagar för att se vem som kan kasta en lutfiskatrapp längts, en tradition som knappast skulle igenkännas som något typiskt "svenskt" hemma i Sverige.  Deras svenskhet är uppfunna traditioner och har att göra med deras ”sociala invandraridentitet”, inte transnationalism.

Hypotesen att integrationsprocessen försvagas när man har starka transnationella kontakter har nyligen motbevisats. Det finns extrema exempel där marginaliserade invandrarungdomar radikaliseras av islamistiska nätverk, men det måste påminnas att detta är ytterst ovanliga företeelser, möjligen 100-200 personer i Sverige enligt polisen. För att få en mer övergripande bild behövs kunskap om majoriteten av invandrare, inte fallstudier. I Nederländerna gjordes en stor representativ studie där man kom fram till att de migranter som hade högst grad av transnationalism hade också högst grad av integration.

Första dagen på mitt sista år på Högskolan i Jönköping (fortfarande en ytterst läskig tanke) kunde inte ha börjat bättre. Tommy Josefsson satte oss in i kursen Migration och Integration på 15 hp och berättade om den nu ökade takten och arbetsbördan. Han rekommenderade 8 h per dag, något jag tror jag ska klara, om jag bara skärper mig lite. Inget degande under denna kurs, en tanke som faktiskt ger mer aspirationer än stress. Jag ska försöka blogga om våra föreläsningar, då det både hjälper mig inför salstentan och kommande seminarier, och kanske kan intressera några av er. Plus att denna blogg har varit alldeles för IQ-befriad under lång tid nu.

Den första föreläsningen hölls av Klas Borell, proffessor i socialt arbete och sociologi. Han berättade om att kursen är tvärvetenskaplig ut i fingertopparna och dess huvudsakliga fokus är transnationell migration, något jag kommer tillbaka till. Fokus ligger också på migration inom västvärlden och Sverige. Europa har varit en utvandringskontinent från cirka 1500 talet till runt år 1960 då trenden vände, därför är vår erfarenhet av att vara en mottagarkontinent av invandrare relativt liten.

Enligt FN:s flyktingkonvention är flyktingar människor som har flytt från sina länder på grund av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk uppfattning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp, och som inte kan eller vill återvända. Men de flesta flyktingar är interna flyktingar, människor som flyr från sin stad till grannstaden eller ut på landet, men är då inte juridiska flyktingar per se. Enligt juridiken upphör man att vara migrant när man antingen får medborgarskap i ett mottagarland eller då man återvänder till sitt ursprungsland. Men även om man har uppnått ett formellt medborgarskap eller återvänt till sitt gamla hemland så är processen av integration i stort sett en kulturell och social process. Men det finns både ekonomiska och politiska skäl till att man flyr sitt land (dessa anledningar är också ofta sammanflätade i varandra då ekonomiska svårigheter ofta omfattar etniska minoriteter som i sin tur inte har stora politiska rättigheter). Det finns många olika sorters migration, bland annat permanent, temporär, successiv och återvändande migration.

Det finns fyra starka teorier inom migrationsforskning. Det gamla synsättet som nu helt övergivits är 1. Assimilering där invandraren helt avlägger sig sin gamla kultur, sitt vardagsliv och normer för att anta mottagarlandets dominanta livsstil och värderingar. 2. Ackulturation är den andra teorin som framförallt används inom psykologin och härstammar från den amerikanska psykologen John Barry. Här tillämpar invandraren grovt förenklat en av fyra tillvägagångssätt eller strategier, antingen tillämpar man integration, (bibehåller en del från sin ursprungskultur, och en del av mottagarlandets kultur, man blir en enhet med samhället man kommer till), assimilering (se beskrivning ovan), separering (överger ursprungslandets värderingar helt) eller tillsist; marginalisering (tar avstånd från både mottagarlandet och ursprungslandets kulturer). Den tredje teorin inom migrationsforskning kallas 3. Diaspora. Diaspora betyder förskingring och talar om en särskild folkgrupp som har fördrivits från sitt ursprungliga hemland, bor nu runt om i världen och har ofta en stark solidarisk längtan och ambition till att få återvända till ett specifikt territorium, såsom palestinier, judar och kurder. 4. Transnationalism är det sista perspektivet inom integration och migration och är något som jag kommer att fördjupa efter nästa föreläsning, men avser kort och gott en process där migranter i sina relationer skapar sociala fält som sträcker sig över nationsgränser.

Ofta ställs frågan: ”Varför finns det så många invandrare?”. Det finns en likhet i att fråga ”Varför skiljer sig par?”. Kanske är det intressantare att fråga sig: ”Varför håller människor ihop i ett helt liv?” Samma vändning går att applicera på invandrings-frågan; ”Varför migrerar inte människor?”. Bara 3% av världens befolkning är, eller har en bakgrund som migranter. Ändå är världen fylld av betydande orättvisor och politiska ojämlikheter där 35-40% lever under vad som kan beskrivas som totalitära regimer utan demokratiska fri och rättigheter. Vi kan bara tänka oss varför vi själva inte flyttar inom EU där vi har alla rättigheter vi kan önska oss. Det handlar om trögheter som håller oss kvar, som språksvårigheter, sociala nätverk, kulturkrockar, bekvämlighet i hemlandet etc. Väldigt få flyttar även utanför sin region i Sverige, fast vi har samma kultur och språk, så bekväma är vi i vår trygghetszon att vi inte vill uppleva kulturchocken som skulle komma utav att flytta till Tidaholm.