Jag minns den exakta stunden. Jag såg mina fötter porträtteras framför en ljusblå himmel utanför fönstret. Jag låg på rygg med telefonen tryckt mot örat. Du pratade, jag lyssnade. Jag skrattade till, ett lite väl långt samtal för min smak, men du hade mycket att berätta. Du berättade vilken låt du lyssnade på. Jag höll med, det var en av deras bästa låtar. En mening senare hade vi skrivit vår framtida historia, vad som skulle bli en självuppfylld profetia. Vi visste inget då, men vi vet nu. Jag vet nu att det var sant. En alltför utdragen tveksamhet.