Två stycken litteratur
Nå, hon hade väl känt att det var något på gång. Numera var han aldrig på henne om det där på kvällarna, och samtidigt som det kändes som en stor lättnad (sex var precis som hennes mor hade sagt att det skulle vara, otäckt, djuriskt, ibland smärtsamt, alltid förödmjukande), hade hon också känt parfymlukt från hans krage då och då, och det var ingen lättnad alls. Men hon trodde nog att hon skulle ha kunnat ignorera det där sambandet - detta att hans tafsande hade upphört samtidigt som det började lukta parfym av hans kragar - hur länge som helst, om inte bilden av Jesus på Sonyn hade börjat tala den 7 juli. Hon kunde kanske rent av ha ignorerat en tredje faktor. Nämligen att vid ungefär samma tid som tafsandet upphörde och parfymdofterna började, hade gamle Charlie Estabrooke pensionerats från posten och ett fruntimmer som hette Nancy Voss hade kommit från Augusta för att efterträda honom. Hon gissade att fruntimret Voss (som 'Becka numera bara kallade Slynan när hon tänkte på henne) var så där en fem år äldre än hon själv och Joe, vilket innebar att hon borde vara kring de femtio, men en femtioåring som höll sin kropp i bästa trim och var både snygg och välskött. Medan 'Becka för sin del villigt erkände för sig själv att hon nog hade lagt på hullet litet under sitt äktenskap och gått upp från sextiotre kilo till nittiotvå, det mesta sedan Byron, deras enda barn, hade flyttat hemifrån.
Hon kunde ha struntat i det, skulle säkert ha struntat i det, kanske rent av lärt sig tolerera det som en lättnad. Om Slynan faktiskt njöt av dessa animaliska samlag, med deras grymtningar och stönanden och stötar och det där sista sprutet av en klibbig vätska som luktade litet som torsk och såg ut som ett billigt diskmedel, så bevisade den saken ju bara att Slynan inte var stort bättre än ett djur själv. Dessutom befriade det ju 'Becka från en tröttsam om ock allt mera sällan återkommande plikt. Så hon kunde mycket väl ha struntat i alltsammans, om inte den där Jesusbilden hade börjat tala alltså.
The TommyKnockers, s. 266
Vad som verkligen skrämmer dig är chansen att för första gången i ditt eländiga, förvirrade liv få utgå från en styrkeposition.
Han rätade på sig, med ett uttryck av bestörtning i ansiktet.
För det var ju inte sant, väl? Självklart var det inte sant.
Men det är det, Gard. Du håller ju till och med på sådana baseballag som är rent katastrofalt underlägsna. För då behöver du inte vara rädd att bli deprimerad om dina favoriter åker på en blåsning i Världsserien. Samma sak med de kandidater och de politiska åsikter du stöder, eller hur? För om dina politiska idéer aldrig får någon chans att prövas i praktiken, behöver du ju inte bekymra dig för upptäckten att den nye bossen är densamme som den gamle, inte sant?
Jag är inte rädd. Inte för sådant.
Det är du visst. En man på en hästrygg? DU? Det är ju skrattretande. Du som skulle få en infarkt om någon bad dig bli en man på en trehjuling. Och ditt eget privatliv har ju bara varit en enda ständig strävan att rasera varenda maktbas du haft. Se på ditt äktenskap, till exempel. Nora var stark och till slut blev du tvungen att skjuta henne för att bli av med henne, men när det verkligen gällde, när det kom till kritan, vek du dig som vanligt. Du är verkligen en man som kan visa dig situationen vuxen i alla väder, det måste ändå sägas till din heder. Du lyckades få sparken som lärare och eliminerade därmed ännu en maktbas. Och du har ägnat tolv år åt att hälla så mycket dricka över den lilla gnista skaparkraft Gud gav dig att du har fått den att slockna helt. Och nu har du hamnat i detta. Bäst att du sticker nu, Gard.
The TommyKnockers, s. 244-245
Kommentarer
Trackback
