Kollade precis färdigt på hela föreläsningen som jag länkade i förra inlägget (hade bara sett halva innan). Jag klarar inte mer. Jag låg på golvet och skrek. Grät tillsammans med varelserna i panik när dom torterades och misshandlades inträngda i sina burar. Ren ondska finns. Och jag bryr mig inte om omständigheterna. Det spelar inte någon roll om dessa män blivit slagna som barn, våldtagna av sin farbror. Om deras mamma dog när dom var tre eller om deras fru lämnat dom för någon annan. Inte ens om deras egna barn dött för ett år sedan.

Jag brukar inte förespråka dödsstraff, och jag går inte så långt som att säga att det borde vara deras öde. Men jag skulle kunna skjuta dessa människor. Fast helst skulle jag låsa in dom i en cell där videon från deras brott skulle spelas upp tills dom dör. Dom skulle få ligga i fosterställning och liksom jag, skrika ikapp med deras offer utan att veta vilket datum det är, om det är natt eller dag.

Men det är inte bara dom som är ondskefulla. Utan också vi andra, som är orsaken till varför liv ödslas. Vi är onda. Allihop. Och om vi inte gör något kommer vi vara onda i all evighet. Förändringar sker inte på egen hand. Det kommer inte som ett paket på posten.


Vilket är det värsta brottet en människa kan göra? Vad ser vi som det mest vedervärdiga i vårt samhälle? Jag minns att denna fråga ställdes under gymnasietiden av en lärare. Det övergripande svaret var pedofili. Att brutalt våldta, misshandla och sedan döda ett barn.
Varför är det det värsta? Varför är inte det värsta att döda en VD för ett stort företag eller en människa som har ägnat sitt liv åt att hålla fred genom volontärarbete? Jo, för det finns något som skiljer barn från vuxna. För det första: Intelligensnivån.
Barn kan inte försvara sig, och inte heller förstå en situation i den grad som vuxna kan.
För det andra, en liten mer abstrakt egenskap: Oskulldsfullhet.
Det finns något hos barn som är rent och obefläckat som är svårt att sätta fingret på.

Dessa två drag är faktiskt exakt dom samma som skiljer människan från djuret. Djuret har inte lika hög intelligensnivå som oss (detta argument används ofta omvänt för att rättfärdiga slaktandet av djur), och dom har också en större oskulldsfullhet än oss. Dom kan inte göra ont. Dom kan inte göra ett val.

Om jag fick valet att skjuta ett treårigt barn eller en hund skulle jag skona barnet. Inte grundat på intelligensnivå eller liknande (då studier visar att hundar och treåriga barn är ungefär på samma nivå (det ska nämnas att grisar är smartare än hundar och treåriga barn)). Jag skulle inte ens grunda mitt beslut på något, utan gå på känsla. Och det är inbyggt på oss att värna om vår art.

Som tur är finns inte det här valet i verkligheten utan är bara en lek med min egna etik. Nej, ingen utav dessa två behöver sätta livet till. Och det behöver inte heller grisar, fiskar, kor, kycklingar, kalkoner, får. Vi är gjorda för att vara växtätare. Innan ni tjafsar om det, kolla klippet nedan.