Berättelsen Arternas uppkomst fascinerade och roade mig, så här är den:

I livet efter detta får man ett generöst erbjudande:
man får välja vad man ska bli i nästa liv. Vill man
tillhöra det motsatta könet? Födas i en kungafamilj? Bli
en oändligt djupsinnig filosof? En soldat som firar
stora segrar på slagfältet?

Men kanske har man återvänt från ett hårt liv. Kanske
plågades man svårt av tunga beslut och krävande
plikter och längtar bara efter en enda sak: enkelhet.
Det är helt i sin ordning. Och därför väljer man alltså
att bli en häst i nästa omgång. Man suktar efter lyckan
i det enkla livet: eftermiddagsbete på frodiga ängar,
benstommens vackra former och de framträdande
musklerna, friden i den långsamt svängande svansen
och i ångan som frustar ur näsborrarna när man tar
långa kliv över snötäckta fält.

Man meddelar sitt beslut. Besvärjelser muttras, det
viftas med en stav och kroppen inleder metamorfosen
till häst. Musklerna sväller, en matta av kraftigt
hår bryter fram  och täcker snart kroppen som en
skön filt om vintern. Halsen blir tjockare och längre
och förändringen känns helt normal när den sker.
Pulsådrorna växer i diameter, fingrarna går ihop åt
hovhållet, knäna stelnar, höfterna förstärks och under
tiden, medan skallen dras ut till sin nya form, rusar
hjärnan under sin förändring. Hjärnbarken krymper
och lillhjärnan växer, ens homunculus stöps om från
människa till häst, nervceller flyttas runt, synapser
kopplas om för att bilda mer hästlika banor, och
drömmen om att få veta hur det är att vara häst kommer
galloperande från ett avlägset fjärran. Upptagenheten
av människors beteende sjunker undan - till och med
ens mänskliga sätt att tänka börjar försvinna.

Plötsligt, bara mycket kort, blir man medveten om
ett problem som man har förbisett. Ju mer man häst man
blir, desto mer glömmer man sin ursprungliga önskan.
Man glömmer hur det var att vara människa som
undrar hur det är att vara häst.

Det klarsynta ögonblicket varar inte länge. Men det
blir som ett straff för ens synder, ett inälvshackande
Prometheusögonblick: man hukar sig ner, till hälften
häst och till häften människa, och förstår att att man inte
har ett vett att uppskatta slutmålet utan kunskap om
utgångspunkten, man kan inte njuta av enkelheten om
man inte minns dess motsats.

Och det är inte det värsta med uppenbarelsen.
Man förstår att nästa gång man kommer hit, med sin
tjocka hästskalle, kommer man inte att vara förmögen
att önska sig att bli människa igen. Man kommer inte
att ha någon förståelse för vad en människa är. Valet
att hasa ner längs intelligensstegen är oåterkallelig.
Och precis innan man förlorar sina sista mänskliga
själsförmögenheter får man den smärtsamma tanken:
Vad var det för magnifik utomjordisk varelse som i
förra omgången förfördes av idén att väljas en människas
enkla liv?









Tänkvärt.